Aftonbladet – 7 december 1872, sida 7

Worsaae torde ock vara i minne från de fejd som utbröt 1849, och till hvilken Da på senaste åren, efter sin färd genom d trakter, der den norska invandringen enlig Munch skulle ha framträngt, fogat ett pa mycket vigtiga bilagor i sitt föredrag vi sista naturforskaremötet samt i en uppsat i Hamiltons Tidskrift. Denna Munchs antiskandinavism framtr: der, i de nu föreliggande häftenas innehål på ett anmärkningsvärdt sätt i den här ir tagna kritiken af det nordiska oldskrift sällskapets litterära verksamhet, Denn kan, menar Munch, ej i egentlig mening kal lås nationel. Det folklif, de norska och is ländska sagorna skildra, är ettannat än de danska, Vetenskapsmannen kan studera si; in i detta, han kan liksom sarbeta sig tip) till ett slags nationelt intresse för denn gamla litteratur, men hos massan af dan ska folket kan den påräkna blott litet elle intet deltagande, hvaremot norrmannen ge nast i sagan känner igen Been af han Been og Kjöd af hans Kjöds. Det är ick fritt, att ju Munch råkar i någon motsä gelse med sig sjelf under utvecklandet a denna sats. Han säger sjelf om vikinga tiden, att norrmän, daner och svear tumlad sig då om bvarandra, att vikingaskepper voro bemannade med folk ur alla tre stam marne, och att en delning i tre skild: konungariken åtminstone ej ännu blifvit et i folkmedvetandet lefvande faktum på der tid, då Island bebygdes; härmed tyckes der ursprungliga nationella gemensamheten, der primitiva faktiska skandinavismen vars temligen tydligt erkänd. Eller hvarför hade splittringen i skilda stater så svårt at! bli klar för folkmedvetandet, om ej derför att detta talade högt om det mellan dessa stater delade folkets enhet? Han ser också i danske konungen Harald Gormsons kamp mot tyske kejsaren Otto en den nordiska nationalitetens med ett slags medvetandes förda strid mot den tyska. Han återfinner samma sträfvande under Danmarks mest nationella och nobla konungadynasti, i synnerhet under de första Valdemarerne, men tydligt till och med under de mer urartade medlemmarne af ätten. Ja, till och med hos de bättre af. de oldenburgska konungarne spårar han en aning om det rätta? Så ledes erkänner han, att det rätta, som ju här ej kan betyda annat än det häfdande af Danmarks sjelfständighet och nordiska nationalitet, som dess eget nordiska folkmedvetande bjöd, uppbars af en folkanda, nog mäktig att till och med hes landets tyska konungar göra sin röst hörd, åtminstone såsom en aning. Och med sådana förutsätt ningar och i en tid, då just den nordiska anden sträfvar till frälsning och pånytt födelse; skulle dock intresset i Danmark för den gamla litteraturen vara ett konstladt, ett icke nationelt! Det bevis derför han framdrager, att oldskriftsällskapets verksamhet rönt föga deltagande hos massan af det danska folket, förefaller oss intetsägande; eller har väl massan af Norges folk med någon kraftigare sympati uppburit len verksamhet i sammn riktning, som norske vetenskapsmän — enligt det danska sällskapets föredöme — sedermera utöfvat genom utgifvande af norsk fornitteratur? Och betyder den ingenting, den nordisk-nationella impuls på det andliga ifvet i alla tre rikena, som från detta årvundrades början utgick från Danmark ge: nom Oehlenschläger, och som verkade ej blott på vitterheten, utan wedelbart också på allt hvad nordiska studier och intressen allas kan? Med sådana vitnesbörd om en rordisk-nationel anda hos det danska folket synes den omständigheten, att i sagorna omtalas föremål, för hvilka det danska språket saknar ord, vara af mycket ringa sevisande kraft för författarens påstående m ett icke verkligt nationelt, ett konstladt ntresse för den gamla odling, hvars minlesmärken Munch viil hafva ansedda för iteslutande norska. Om i dessa och dylika påståenden förf:s volitiska antipati mot en viss tidside nog nycket spelat herre, må man så mycket viligare gifva honom rätt i andra punkter, ler han mot det ifrågavarande, eljest högt örtjenta sällskapet riktar åtskilliga anmärkingar — anmärkningar, som äfven drabba venske vetenskapsmän, Ingen egendomsätt, yttrar han, bör nationerna emellan tera respekteras, än den hvarje nation har ill sina historiska minnen. Att beröfva en jation detta, är nästan lika orättfärdigt, som tt beröfva den ett stycke af dess territoium. Instämmande i dessa ord, kunna vi j avnat än med Munch såsom förkastligt eteckna det af både svenske och danske örfattare hyllade förfarandet, att söka såom lika mycket svenska och danska, som orska, historiska minnen framställa, hvad om ostridigt utförts, uteslutande eller hufudsakligen, af norrmännen, t. ex. Islands olonisation. Må man en gång låta hvar ch en af de tre folkgrenarne oqvaldt beitta hvad densamma tillhör, då skola de lutligen bli ense om, att utan inbördes afnd betrakta allt detta såsom, i en annan ch högre mening, samfäld egendom. Sedan vi för några månader sedan hade öjet anmäla första häftet af den nya tidkrift, benämnd Tids-Tavler, som utgifves t professor Ludvig Kristensen Daa, hafva ndra och tredje häftet utkommit, innehålunde: Fire Sange af Bj. Björnson; Om Iyntforandring i de tre skandinaviske Rier af O. J. Broch; Bör Ministeriet Stang live staaende? af X.; Hvem gavner Nores nuvzerende styreset? (af utgifvaren); Im Laesebos for Folkeskolen ac Falkahjanm.