Aftonbladet – 7 december 1872, sida 3

en hake utanför. Gör mig föga bekymmer. Det här bräckjernet, fortfor ban och tog fram en stark tång som jemte åtskilliga andra verktyg låg gömd under ett stycke grön fris, hvarpå dockorna hvilade, det här bräckjernet skall snart bända upp fönsterluckorna. Sedan kommer fönsterrutan; den skall den här glasmästardiamanten lätt skära sönder och såpa har jag som skall hindra att det hörs. Nog kommer jag in, men sedan gäller det, att få guldet i mina händer — deri ligger svårigheten! Jag undrar just hvar hon har det? Det finns kamrater som inte skulle blinka för att väcka henne med en pistol för pannan och häftigt befalla henne visa dem vär gen; det kan jag inte göra; gräl och ovärsen äro inte i min smak. Börjar hon skrika, så springer jag; det vet jag att jag gör. Hade jag inte så när som på en half krona gjort ända på fempundssedeln, skulle jag inte våga detta försök, nej det gjorde jag intel Under detta Grograms samtal med sig sjelf, hade det börjat skymma, den sena höstdagen. Den eländige mannen kände sig både frusen och hungrig der han satt, ty den dagen hade han icke ätit någon middag. I hans dunkla förstånd rörde sig många tankar i den stunden om huruvida han icke haft det vida bättre i fängelset, än under detta slags frihet som han förskaffat sig genom att rymma; med en suck af saknad påminde han sig den varma soppa han plägade få i Coldbath-fields fängelse, Som det enligt hans meniug ej var värdt att tänka på utförande af hans plan, innan klockan blifvit tio på qvällen, tyckte han det vara så godt att försöka sofva bort ett par timmar. Han upptog det frisstycke som låg i botten på lådan, svepte det kring ax