Aftonbladet – 7 december 1872, sida 3

ten, lyfte varsamt ut hela den lossade glasrutan, sträckte in armen och aftog, efter en stunds famlande i mörkret, hakarna. Nästa minut var han inne i rummet. Fördömme mig har jag inte glömt tändstickor! mumlade han, sedan han välkände sig ha säkert fotfäste på golfvet. Jo, nu är jag väl i mina affärer! Hvad gagnar det mig att famla här i mörkret; jag kan ju ej se en hand för mig. Jag hann inte se mig så noga omkring, medan jag visade gossen dockorna i dag, men i ett hörn stod en gammal byrå, det såg jag. Kanske finnas pengarne i den, om jag bara lyckas leta mig dit. Hvad är det jag ser genom dörrspringan der? — ett ljus som närmar sig! Då blir det bäst jag lagar mig ut igen, samma väg som jag kom in. Det tjenar inte till något att... Så der, ja; nu bär det öfver ända! Ty midt under sitt visa tal snafvade Groram på en stol och föll tungt till golfvet. samma ögonblick öppnades dörren och mrs Bradstock kom in, med ett ljus i sin uppyftade hand. Hon var dödsblek, men gick fram med fasta steg och frågade med en röst, som darrade af fruktan: Hvem är här ? I det hopp att han möjligen icke skulle bli bemärkt, höll Grogram sig alldeles orörlig; men nästa ögonblick skrek hon: Barmhertige bimmel... en karl! Hon ämnade skynda ut i förstugan och senom porten, men Grogram var hastigare i sina rörelser än hon, Innan hon hunnit till dörren hade han tagit henne fatt och sade: Vänta bara en endaste minut. Det är alldeles obehöfligt att ni skall ropa på hjelp; jag tänker inte göra er något ondt. Då mrs Bradstock hörde honom säga detta,