Aftonbladet – 7 december 1872, sida 3

stamsoldater odugliga till krigstjenst. Då under krigets lopp, — och hvilket alltid är förhållandet eynnerligast i början deraf, — armån komme att sammansmälta dels genom sjukdomar och ansträngningar samt dels genom fiendens eld, men förlusterna icke kunde ersättas med annat än dessa militäriskt obildade värnepligtige, skulle armen ganska snart komma att bestå af nästan ensamt råa rekryter. En organisation deremot, der en årsklass alltid befinner sig under fanan och kadrerna derigenom ständigt hafva ett material att bilda, lemnar landet för den minsta möjliga kostnad ett särdeles starkt försvar på samma gång det i rent medborgerligt hänseende måste utöfva ett så välgörande inflytande på hela nationens lif, att man tryggt kan påstå, att man har det militära ändamålet eller statens försvar utan några kostnader eller som man säger på köpet. En dylik organisation skulle skänka landet en armå, som komme att bestå af utmärkta, väl organiserade kadrer och af en trupp, der hvarje man erhållit en fullständig soldatbildning samt derjemte en rik tillgäng af krigsbildade reserver, hvilka under krig som fred kunde ostörda egna sig åt sin medborgerliga verksamhet, ända till dess behofvet fordrade deras inkallande under fanan. Förf. anmärker mot denna organisation, att armön under fredstid skulla komma att bestå uteslutande af befäl och rekryter, en anordning, tillägger förf. som sannerligen icke vore af militäriskt värde. Vi vilja i anledning häraf fästa uppmärksam heten derpå, att då det är af synnerlig stor vigt att äfven under fred hafva kadrerna fullt organiserade på det sätt som de skola uppträda på fältfot, det blefve nödvändigt att underbefälet för hvarje infanteribataljon icke inskränktes till 24 troppoch 48 halftroppcehefer, utan att de i det närmaste måste uppgå till 100 man, hvarigenom kadrerna hvad ensamt underbefälet beträffade komme att för hvarje på 3 bataljoner formeradt infanteriregemente uppgå till omkring 300 man. Härtill komme att läggas ett icke ringa antal ynglingar, hvilka för att utbildas till underbetäl frivilligt inginge i tjenst före den tid lagen älade dem att der inträda. Då fredsfoten med endast en årsklass 4) blefve liten, komme kadrerna icke att blifva så betungade med tjenstgöringen som man velat påstå och officerarne finge annan och dem mera värdig sysselsättning än att göra korporalstjenst såsom nu är förhållandet och som vi befara äfven skulle blifva förbållandet enligt förf:s förslag. Det är nu visserligen sannt att under fred, synnerligen straxt efter det en ny ärsklass inryckte i depöten, den under fanan befintliga armen komme att till största delen bestå af obildadt manskap och vi hafva aldrig, ända sedan vi först yttrade oss i denna fråga, varit blinda för den stora fördelen att hafva en äldre årsklass i depöten, men vi hafva ansett det för rent af dåraktigt att åtminstone för närvarande söka öfvertyga nationen, — som man under ärtionden velat inbilla, att den indelta soldaten efter 104 dagars öfning skulle vara en lämplig stamsoldat, — att hvarje medborgare borde tjena 2 år under fanan, och alla veta vi huru förhatligt lottningssystemet förefaller nationen. 5) Vi behöfva väl knappast fästa läsarens uppmärksamhet derpå, att vid ett krigsutbrott armen icke komme att bildas af den yngsta årsklassen, utan att denne alltid komme att stanna vid depöten under dertill särskilt utsedt befäl och att armen komme att bildas af de vid depöten ständigt befintliga kadrerna samt af de äldre årsklasser, som senast der genomgått sin krigsskola. Det synes oss i alla afseenden vida bättre att under fred endast hälla rekryter under fanan tills de af kadrerna blifvit riktigt utbildade och rycka i fält med uteslutande fullbildadt manskap, än att, såsom förf. vill, aflöna goldater under 20—30 år efter det de erhållit sin utbildning och rycka i fält med en arm, hvaraf ena hälften komme att bestå af till stor del gamla torpsoldater, men antagligen alla ryckta från gråtande hustrur och skrikande barn, hvilken hälft skulle enligt förf:s förmenande representera de moraliska krafterna inom armån, samt andra hälften af fullkomligt obildade rekryter, som icke ens erhållit 3 månaders öfning och hvilkas lott det blefve att gå död eller fångenskap till mötes, enär de på denna korta tid hvarken kunnat lära sig bruka sitt gevär eller att begagna marken till skydd mot fiendens eld, eller fått vana att marschera med packning och sköta sina fötter vid olika ärstider. I anledning af förf:s yttrande: att i förmåga af förflyttning. gåendet i dess vidsträcktaste betydelse, finnas olika grader och den högsta kan icke af alla uppnås, förefaller det oss mycket sällsamt att bilda en aktiv armå af soldater, som fört. medgifver skulle i afseende på gåendet i dess vidsträcktaste betydelse innehafva olika grader. För hvar och en som med någon uppmärksamhet läst krigshistorien har det väl blifvit klart af huru omätlig vigt det är, att en trupp på en viss punkt kan beräknas i rätt tid uppträda med någorlunda fulltaliga leder och istrids4) Härvid är dock att märka, att minst en fjerdedel af hvarje årsklass komme vid en mobilisering att hänföras till icke stridande, men äfven dessa böra erhålla soldatbildning. 5) Redan för två år sedan, då vi först yttrade oss i denna fråga, uttalade vi den önskan, att de 2 åldersklasserna, som sist varit i depöten, borde deltaga i höstöfningarna. Klokheten tyckes dock fordra att icke till en början iträonasätta mera än iemnt ett år. men skarpt