Aftonbladet – 7 december 1872, sida 3

färdigt skick, men om mer än halfva truppen befinner sig på en lägre grad i afseende på förmäga af förflyttning, är det ju klart att statens välfärd derigenom kan sättas på spel. Att en trupp i detta fall som i alla öfriga tjenstegrenar skall komma att bestå af fullt homogena element är naturligtvis omöjligt till följd af olika kroppslig och andlig styrka hos olika individer, men det synes väl uppenbart att vid organisationen man så vidt möjligt är bör söka undvika denna olikhet och detta sker bäst derigenom att alla erhålla samma utbildning. Då det nu dessutom är af yttersta vigt att vi må kunna med största möjliga snabbhet mobilisera en armå hvilken stund som helst för att derigenom gifva en fiende afsmak för att anfalla oss, vill det synas klart, att, då enligt förf:s förslag endast en kort tid af! året alla kadrerna befunne sig under fanan, en mobilisering blefve vida svårare, än när, enligt det förslag vi förfäktat, kadrerna, med undantag måhända af de tillfälligt permiterade, alltid voro under fred samlade vid regementets depöt och de värnepligtige dessutom i flesta fall endast hade en kort väg för att infinna sig vid denna depöt och der intaga sin gamla plats i ledet. Det synes oss äfven att de högre taktiska förbanden med sina behöriga staber då lättare skulle kunna äfven under fred vara bildade. Med nöje instämma vi i de ord, hvarmed förf. afslutar sin artikel: Vihvarken böra eller behöfva för vinnande af denna trygg: het försöka oss på en efterhärmning af det ännu på kontinenten gällande konskriptionssystemet med dess våldsamma inskränkning af den personliga friheten; vi skulle häruti ovilkorligen misslyckas, och framtiden måste innebära upphäfvandet af denna militära träldom. Vi kunna dock ej fatta att denna protest emot konskriptionssystemet är behöflig, då vi icke på länge hafva hört någon ifrågasätta detta förhatliga system,som består deruti, att staten tager sig rättighet att medelst lottning uttaga en mindre del af hvarje årsklass och bålla denna del under fanan mångdubbelt längre än som är behöfligt för meddelande af en verklig soldatbildning. Så t. ex. för att icke tala om Ryssland, tvangs denna utlottade kontingent i Frankrike före 1868 års armreform att stanna qvar sju (7) är under fanan och ännu föreskrifva detta lands lagar 5 år. I tyska armerna är tjenstetiden för do allra flesta i verkligheten icke ens 2 år och epdast för 25 å 30 procent öfverstiger den 2 år. För de bildade klasserna åter endast 1 år. Det är just för att undvika denna militära träldom som vi för vår ringa del önska bygga försvaret icke på konskriptionssystemet utan på allmän värnepligt med lika rätt och lika pligt för alla att erhålla en sådan krigsbildning, att deifarans stund kunna försvara sina fäders jord och för sådant afseende håller man dem under fanan icke längre än gom härför är erforderligt. Detta är så långt ifrån någon militär träldom, att det tvärtom rätt uppfattadt kan sägas vara blomman af den sanna friheten. Att åeremot ålägga medborgaren pligten under kriget, men förneka honom den nödvändiga utbildningen under freden samt i stället förpligta honom att underhålla en massa yrkessoldater, är der på samma gång grymmaste och förhatligaste af all militär träldom och bör rättvisligen af hvarje folk, som eger aktning för sig sjelf och således känsla för friheten, med afsky tillbakavisas. Den skarpaste dom, som kan fällas öfver det af förf. framställda förslag, har han sjelf i början af sin artikel uttalat när han sär ger: att man icke bör stanna oviss på halfva vägen, samt att ingenting är mindre praktiskt än att icke klart veta hvad man vill, utan ständigt vackla från det ena till det andra. Det torde vara svårt att utfinna ett förslag, der detta vacklande mellan två diametralt motsatta principer kan mera skarpt framträda än i det af förf. angifna: å ena sidan en yrkesarmåe, utgörande 1 proc. af befolkningen, med soldater som gråna i tjensten, och å andra sidan värnepligtige, hvilkas rätt är på det uppenbaraste sätt förhånad. 0. J. Loven.