Aftonbladet – 4 december 1872, sida 3

MIB UDRILVVUD IL UPPlYSRlURAl I UU Mir nen kunde utgifvaren ha egnat den del af förordet, som upptages af kritiska försök, för hvilka hans anlag ej äro danade. Man kände då ock fått erfara, hvar: den vetgirige har ätt söka originalen till Fredrik II:s bref, Hvad ryktet härom förmäler är af den art, att ryktets sanning skulle vara be klaglig. På gamla dagar. Af Emile Souvestre. Öf:— versättning från Souvenirs dun Vieillard (Stockholm 1872. Sigfrid Flodins förlag.) I våra dagar, då förmågan af gedigen produktion på romanens område onekligen ligger under, är det ganska välbetänkt att uppsöka sådana författare som Souvestre och med deras verk ersätta de efemera alstren af åtskilliga moderna skriblerer, hvilka genom ett slags taskspelarmessig talang att hoptrassla en med svett och möda uppfunnen intrig, sträfva att ersätta konstnärligt skaande ;kraft, idger öch framställningskonst. otvestre är en författare, som utan alla yttre effektmedel och allt hopande af spännande händelser, vunnit etv stort och förtjent anseende som romanförfattare. Han använder äfdra och säkrare medel för att intressera sina läsare. Hans ryktbarastear beten såsom Le philosophe sous les toits, Le memorial de famille — för ett års tid sedan utkonimen i svensk öfversättning under titeln FPFamitjelifvets skiften — utgöra skildringar ur karakterens, viljans och känvslans verlid. framställningar af de pröfningar och fröjder. som möta Oss.alla i lifvöt, och hvilka utöfva sitt inflytande på oss till godt eller ondt. beroende på om vi sjelfva göra dem till medel för det ena eller det andra. Den renhet och ädelhöt,som uppetibara sig påhvarje Blad af Souvestres böcker, och den :sunda verldsåskådning, hvilken fördelaktigt utmärker honom bland flertalet af franska författare, förläna hans arbeten ett värde, som ännu mer förhöjes genom ett obeskrifligt intägande frWaäställvingssätt. DessatförSou vestres författarskap karakteristiska egen skaper göra sig på ett utmärkt sävt gäl lande i På gamla dagar. Uti denna i form af en sjelfbiografi hållna bok skildrar Souvestre verlden sådan den bör teckna gig för åldringens blickar efter välförrättadt dagsverke, I de små taflor författaren upprullar :tecknar han lifyet i åtskilliga dess skiftningar, visserligen med en pensel. som bäst lämpar sig för dagrarpe, men som dock icke saknar styrka att på ett gripande sätt framställa äfven skuggorna. Sjelfförsakelse, resignation, förtröstan. till försynen utgöra den röda tråd, hvilken öfverallt framskymtar i i den lilla berättelsen. som framställer ålderdomöd som Tlifvets kröna beW dödeh som en -ljuf bvila för den redlige och sträfsamme arbetaren. Dev ypperliga karaktersteckning. som utmärker detta lilla arbete, jemte den ädla och manliga nppfattniog af lifvet och dees. pligter, hvilken öfver allt framträder, gör det till en lektyr lika fängslande för en mognare älder, som stärkande och nyttig för ungdomen, RVvars karakter och vilja behöfva stälsättas för lifvets pröfningar och vedermödor. Försök till öfversättning af Horatii Oder, Epoder och Carmen steculare. Uti originalets versmått. Stockholm. Ivar Heggströms boktryckeri. Vid en öfversättning af detta slag kan Man hafva: gjort till sitt mål äntingen att trognast möjligt öfversättar författarens ordereller att på vårt språk återgifva Hans tankar, iklädda en fullt värdig poetisk form, utan. hvilken de sjunka ned till blott prosa. I förra fallet är uppgiften den ganska aktningsvärda att för min fre försigkomnå läsare at skalden på: origiialspråket utgöra en bjelpreda vid uppfättningen af det rätta ördaförståndet; i det senare är:dem stor: och svär, såsom gå ende ut på ingenting mindre än att åt vår litteratur skänka skalden sjelf i hela håns egendomlighöt. Att man äfven i detta fall söker att, så vidt möjligt är, begagna samma uttryck som originalet, är klart; men lock aldrig så slafviskt, att poesien derisenom går förlorad eller att-det egna språkets lagar derigenom kränkas. Med ett ord: för den förra uppgiften fordras egentligen blott att man skall kunna-latin, för den senare ock att man Skell förstå att begagna a ens. eget språks resurser och dessutom besitta ett atveckladt:poetiskt sinne. Hvad nu särskildt Horatits beträffar, eger han för oss sin stora betydelke, mindre genom upphöjdheten i sina tankar — ty hans verldsuppfattnivg varsdels en annan, dels en mindre ideel än vår — än genom, den nlländade form, i hvilken han uttryckte lem, Ett återgifvande i högre mening af hans dikter:förutsätter derför i första rumnet ett herravälde öfver formen, hvilket en jast en verklig poet kan besitta. Af de sfversättningar af honom, som vi förut ga, är obestridligen Adlerbeths den, som ir poetisk synpunkt är mest lyckad, äfven om den nu mera skulle förefalla oss litet sammalmodig. Eks återigen utgjorde ett ntyg på grundlig lärdom i romarespråket, men lider:af en högst prosaisk torthet. Dock är nog äfven hos honom den svenska versen regelriktigt bildad efter ofiginalet, ehuru anden saknas. Denna synes 038 ej Keller i något högre mått bafva varit tillstädes hos len nye tolkaren af denstore römareskalden) med hvilken vi i förevarande arbete göra bekantskap, på. samma gång han förråder Bett gröft förbiseende af den svenska metri! kens lagar, Sådana daktyler öm t. ex sodtröget, skamfläck för, jämte: vägvaärdi ;ely) 0. d. äro oförbvatliga i ed öfversätt: ning af verskohstnären Höratins, Under: stundom yttrar sig öfversättarens oförmåga att behandla svenska språket i uttryck så rent af kömiska, som följande: rr ÄÖör jag lärer Blandade(!). gossar och flickor sjunga. Ibland kastis, eftör latinets exempel, orden om eller inskjutas mellansatser, så att perioden i sin helhet företer ett hardt när obegripligt virrvarr af ord, sägom t, ex, i följande strofer ur 3:dje bokens 27 ode: — — — — Jag. en omtänkt spåman, Lyckosamt korpskri, —