Aftonbladet – 4 december 1872, sida 3

UPppBglluct. UlTverste AllnckKovsvromnar nu gjort sig den mödan att sammanräkna dessa enskilda, af hr M, sjelf med vanlig noggrannhet uppgifna fall, för att deraf draga den slutsatsen, att de offentliga handlingarna innehålla mycken dikt jemte någon sanning, samt att hr M. bygger på lösan sand, om ban ej rädifrågar enskilda källor. På samma gång angriper han M. för de enskilda källors skull, som denne dock verkligen begagnat. Meningen i detta virrvarr, om någon sådan kan finnas, tyckes vara, att en historieskrifvare icke har rätt att använda kritik på sina källor, åtminstone ej på Fersens histöriska skrifter. Vi antaga, att denna fordran ingenstädes vinner bifall. Till den rent belfängda arten hör förebråelsen, att M. ej citerat en källa (dag-journal förd i Lewenhaupts högqvarter), om hvilken hr K. ej förmår upp: gifva mer, än att den — torde finnas i bebålb. Om en af M. icke nämnd rapport heter det, att det är skada att den ej omtalas, men hvari då skadan består, upplyses ej. Hr K. slår sig ej bättre ut, när han inlåter sig på att beriktiga hvad M. skrifvit. Sveriges tillträde till den Hannoverska alliansen var, som hvar och en Vet, en myc ket afgörande tilldragelse i vår historia. Något hvar torde mena, att den väsentligen är af vigt derför, att den bestämde Sveriges ställning till andra makter, dess politiska system, men att ätskilliga träktateus detaljer ej äro al nägot stort intresse. Ölverste Klinckovström deremot beskärmar sig, att Malmström ej ört, huru stor då af den vester BR hjelpsändningen af trupper skulle bestå af for fölk; Här stör Er af fyvtert När Malmstrom vidare nämner, att den förpligtelse till ytterligare hjelpsändning, som Sverige vilkorligt åtog sig, skulle upphöra — så heter ;det utiryckligen hos M. — derest Sverige sjelft behöfde trupperna, så tillgriper öfversten äter sina bästa vapen, de dubbla utropstecknen, för att genom dem rätt kraftigt inskärpa, hur försumligt M. gåt till vägå, då han ej Särskildt förklarat, att med ordet upphöra här skall förstås, bäde att Sverige egde att icke afskicka trupperna och att det egde att äterkalla dem. Gud bevare den, hr K. inberäk-1. nad, som skall läsa Sveriges politiska hi-j storia, ad usum delphini eller vill enfaldige läsares tjenst behandlad med en sådan ordmassa, som hr öfVversten önskar. Hr K:s omdömeslösbet är här mest förvånande derotinnan, att han kunnat tro sig få någral läsare att nappa på sådänå kritiska krokar. Slätligen kömmer ett tredje sTags anlopp, hvars rätta namn må lemnas derhän, nemligen med anledning af detstatsanslag, som riksdagen beviljat M. för fortsättning af bangs stora arbete Sveriges politiska historia från Carl XII:s dod till statshvälfningen 1772,. De dubbla utropstecknen äro här åter inkallade till tjenstgöring. Det oerhörda faktum, hr K. förtäljer och förehåller sin samtid, är detta, åt gra år haft ett anslag å 2500 rår, d. v. 8. beloppet af en akademi-adjunkts lön, samt åtnjuter tjenstledighet. Trots sitt intresse för fullständighet har hr K. uteglömt, att M. med tre femtedelar af sin adjunktslön aflönar sin vikarie, och att den frikostiga ersäbthing han ätöjuter för mödosamma forskningar, hvilka nödgat honom att flyvta till hufvudståden och der tills vidare bosätta sig, i allt. utgör 3500 rdr. Hvarken Geijer, Strinoholm eller Fryxell bafva på ett så frikostigt sätt blifvit .uppmuptrade för deras (sila?) vida mer omfat tande och påköstande (sic!) forskningar i Sveriges häfder; och deraf (!) resultaterna, till samtids och efterverlds bätnad och de-1, ras egen oförvanskliga ära, äro genom tryc-ket offentliggjorda, utbrister är K. på sin oefterhärmliga svenska. Me öfverste K:s ö tillstånd mö vi lemna de döde i ro, der de hvila i ära; Hvad angår bY Fryxell, torde! den uppmuntran, som -består i ett stort tt M. under nå-: pastorat och ständig tjenstledighet, någorlunda uppväga ett litet extra anslag på Attonde hufvudtitgin. Men hr KRK st sig synnerligen dervid, att mänga flere volymer af hr Fryxells hand äro offentliggjorda, och han förvånas, att ytterligare!) för isär beviljats statsanslag Et br M., samt) att denne ej. redan fullbordat den historiska framställnivgen at en halfsekels-period ij vår historia, der snart sagdt inga förarbeten voro undangjorda. Vore det så, i frågal om historiskt författarskap och den deraf följande båtnaden för samtid och efterverld samt oförvanskliga äran för författarne, att mängden göret — volymerhas nemligen — så Hade hr öfversten onekligen rätt. Men det förhåller sig icke alldeles på det sättet. tyckes! Tegner anmärkte en gång att, när sångmön faller i barnsäng hvart hålfår, kunta ej alla barnen vara välskapåde. Kauske har den varningen hjelpt i ändra fall, men nog fins det en bland de nio, som iden ej räddat. Om ett sådant pjoller, som sista häftet af Fryxells verk, är historia, må då historien hellre för alltid bli oskrifyen. — 5 Det är ganska visst, att den utmärkte häfdatecknare, mot hvilken hr K. riktat sitt anfall, ej behöfver värt försvar; men hr K. behöfde. deremot en tillrättåvisning: DEr: för ha vi något betraktat hans försök inov den historiska kritiken, åt hvilken fan eghat de krafter, hvilka politiken ej längre kan påräkna i sin tjenst. t Anndu en påminnelse vid förordet. Utgif. varen har haft der godheten att observera den anmärkning, som af oss och kanske frän flere håll blifvit framställd, att han borde lemna-en litterärhistorisk redogörelse för de historiska skrifter, han publicerar, så att man bland annat finge ,veta hvad som är origivältext, hvad öfversättning. Att till mötesgå denna önskan, har han dock funvit ej blött onödigt, utan ock ledande till stot utgift: det skulle nemligen ha blifvit mycket kostsamt, att tillkännagifva, hvilka delar al manuskriptet Fersen skrifvit på svenska och hvilka på franska. Den stora utgiften är en förevändning, hvarpå vi ej behöfva spilla två ord. Hvad åter angår hans förmodan, att dönna skilnad, såsom ban uttrycker sig, bort kunna urskiljas af en uppmärkt sam läsare, så hjelpör den ej saken, om den äfven vöre riktig. Ty, uppriktigt sagdt. rat AR NN a RA YE ES