Aftonbladet – 4 december 1872, sida 3

fälet,-som förmodligen på grund al sin sär skilda representationsrätt ej kunde hindras att resa, stält honom utan tous les colonels et gåneraux et une grande partie des capi taines, var signalen gifven åt.alla capita. Man hotade att resa utan lof, hemma hade man understöd på allra högsta ort, medan öfverbefälhafvarens redliga bemödanden. att återföra de förvillade till deras pligt lemnades utan understöd, och han ej hade annan råd, än att meddela dem interimsafsked och låta dem gå. Regeringsmaktens representant i Pommern, generalguvernören Löwen, hvilken dittills enligt Lantingshausens ord gjort en konst i alla sina embetsmanuaåligganden, och hvilken Fersen karakteriserar såsom en åldring, hvilken egnade all sin omsorg åt bevarandet af sin helsa och gjort sig ett eremitage af sitt gouvernement, vaknade nu för en gång upp till en raptus af verksamhet, som bestod... deri, att, han gjorde — gemensäm, sak med de ,pligtförgätne officerarne, tillfogande öfverbefälhafvaren den skymfen, att hån. lät nifärda pass för officerarne at Stralsunds garnison, sedan högste beltälbafvaven meddelar kommendanten på platsen, hvad han hade att i detta hänseende jiakttaga. . Grundlagsstiftarne af 1809, hvilkas dubbla ögonmärke var, att undvika parti mäångväldets och enväldets ytterligheter, och hvilkas verk: derför i,sä mänga punkter erinrar om fel och missbruk i de tvenne nästföregående periodernas statsskick, lemnade äfven en påminnelse om denna mörka fläck och om den likartade från är 1742, då de i 2 79 af 1810 års riksdagsordning skretvo, att ingen af ridderskapet och adeln som, enligt riddarhnsordaingen, till säte och stämma berättigad är, icke heller någon lagligen kallad och vald riksdagsman för annat stånd må kunna, af hvad anledning som helst, förmenvas att riksdagen bivista; dock gälle under krigstider undantag härutinnan för militärpersoner, dä de i rikets tjenst af konungen beordras (jtr 24 i nu gällande riksdagsordning). I de meddelade bilagorva ser man buru Sveriges drottning, .i hewlig korrespondens med rikets fiende, uppsänder önskningar för de svenska vapnenö nederlag, väl äfven står till tjenst med förrädiska upplysningar och på ännat sätt erbjuder, råd och dåd. Det ir sannt, att Lovisa Ulrikas bref till brodern, Fredrik I, ej finnas bär, utan äro i godt förvar i preussiska statsarkivet, men från Fredrik förekomma flere bref till systern, hvilka ej lemna tvifvel om arten af vare sig hennes känsler eller henves gerningar. De ljuspunkter, som visa sig i detta vanhederliga krigs historia, äro . både få och små, såsom Fersens här utförligt skildrade eröfring af Usedom och Wollin, löjtnant Stråles väl bekanta hjeliebragd vid Stolpe 0. 8. V., samt A. Ehrensvärds snsträngningar. att förekomma ytterligare slarfviga kampaånjer. De i bilagorna meddelade brefven från Ehrensvärd utgöra snart sagdt enda motvigten mot det eljest alltigenom pinsamma intrycket. De äro högst karakteriska genom den humor och hjertevarma ifver som utmärka dem. Han är visst icke glad åt sin befattniog, som är full af.djefvulskap, han stekte hellre rofvor..på Saaris (öfverste boställe i Finland, der Ehrensvärd slöt siva dagar), men pligtkänyslan förbjuder fosterlandsvännen. trots avigtande helsa, att draga sig tillbaka. Bristen på officerare fortfor. Nu har jag ingen öfverste och endast 4 öfverstelöjtnanter, skrifver han i Februari 1762; ty inga vilja bitut, alla vilja vara på Marknad3, sksom det heter en annan gång. Vore ej den sorglustiga tonen,i hvilken han skrifver till Fersen, så skulle läsaren företrädesvis lägga märke till den oreda, längsamhet och däliga vilja, som utmärka anstalterna hemma; nu glömmer man detta för att glädjas åt och beundra uppfinningsrikedomen il denna skalle och evergien, som ej gifver med sig, fast den, fått fan om foten, åt. den outtröttliga omtanke, som, när denj ändtligen fått putsapreussarne litet grand, straxt gifver sig i färd med ett hushåll-. ningsreglemente, hvarefter kronan skulle : månatligen få sina räkningar afgjorda och hvar particulier sin decharge efter sex månader. Men jag tycker mig redan se, tilläger han, hurn mitt reglemente släpas af deputationer kring Stockholma. Litet emellan bryter bågkomsten af Saaris ut:i rörande ord, och framför honom hägrar hoppet om fortsättning ai den verksämhet, som vid hans namn fäst ett beståndande rykte. — 8eb jage har : Saaris:, beter det en, gång begär jag ingenting mer, än slippa väl hädan och sedan, att i fred få bygga,.min, galere-eskader, och det yet, jag att ni unnar mig, min grefve. — Om hela volymen intet annat af värde inuehölle, hvilket vare långt från oss att påstå, skulle man ändå vara utgifvaren tacksam och finna boken vara värd sitt pris, blott för dessa brefvens skull från Augustin Ehrensvärd. Fersen afbrytersnägon gäng berättelsen med utförligare politiska eller militära betraktelser, som ej sakna intresse. Hit räkna vi bl. a. hans reflexioner öfver den indelta armen (sidd. 85 4). Hos den indelta soldaten finner han många och stora förtjenster, men också betydliga fel; hos officern deremot, -medundantag af det fosterländ ska sinnet och det personliga krigaremodet, hHästan idel brister. Om bäda fäller han det omdömet, att de som öfverlefva två till tre fälttåg... hvarunder de hunnit glömmå sina hemvanor och-bilda sig för kriget, blifva goda, till och med utmärkta. Han yttrar i öfverensstämmelge härmed, att under pommerska .kriget småningom utvecklade sig en krigisk stämning i stället för den anda af. jordbrukare, som följde med från Sveriga. puck det Vår anmälan kunde härmed vara till ända, om.ej .utgifvarens förord päkallade ett gen mäle. Den här försökta polemiken mot professor OC. G. Malmström, med anlednin af dennes uppsats i Svensk Tidskrift (870) om Axel Fersen som memoirförfattare, länder -hvarken boken till någon prydnad eller utgifyaren till nägon utmärkelse. Den stränghet, hyarmed Malmström bedömer Fersens historiska skrifter, har hos utgifvaren ytterst känbart sårat en — vi skola välja det vackraste ord — en pietet, som dock borda knonna bättte plåceras Dethar