Aftonbladet – 27 november 1872, sida 3

man blott skäl att vänta ett godt resultat deraf, vore denna utgift motiverad; men just det goda resultatet fruktar jag icke vinnes. Man har valt paviljongsystemet för sjukrummen för att få dem omedelbart omgifna af de friska vindarne, och man sätter nu mellan dem och de sjuka en vägg af stagnerande och sig förskämmande luft, af sämre beskaffenhet säkerligen, än den som finnes inuti ett väl ventileradt sjukrum. Detta gäller nu, antingen i fråga varande mellanrum lemnas obegagnadt eller begagnas såsom afledningstrumma för den förskämda luften. Rummet bakom skärmarne, oåtkomligt eller sväråtkomligt för rengöring, blir en förvaringsplats för med luften följande föroreningar af hvarjehanda art. Detta är ändock ej allt. Genom att medelst direkt väggvärmning af ett eller annat slag borttaga den egenskapen hos rummets begränsningar till det fria att under den kallare årstiden bortleda värme ur rummets egen atmosfer, blir man, så framt icke rumtemperaturen skall oupphörligen stiga, nödsakad att genom något annat medel afieda den värmeqvantitet, som man icke kan hindra de innevarande från att genom sin lifsprocess utveckla och meddela luften inomhus; och det enda tänkbara medlet härför är införande af luft, som är kallare än luftmassan i rummet. Denna ventilationsmetod, oundviklig under den varmare årstiden, måste vid begagnandet af den i fråga varande väggvärmningen tillämpas i sin yttersta grad året om, och detta är en oläsenhet; ty lika lätt som det är att införa varmare luft, utan att de innevarande deraf erfara olägenhet, lika svärt är det att utan behag införa kallare, och detta visserligen allt svårare, ju större värmedifferensen måste vara mellan rummet och den inkomnande luften. Väggbeklädnaden synes mig af nu anrda skäl vara ännu vanskligare för de sjuka, än de obeklädda väggarne, och föga innat val synes inom vårt klimat och med våra äfven för de fattiga egendomliga vavor finnas — så framt man nemligen icke rill frångå paviljongsystemet — än att plaera sjuksängarne pä några fots afständ rön väggarne. Denna anordning synes nig emellertid från konstruktiv synpunkt nindre vacker, då icke någon för sjukvården behöflig eller nyttig användning af utymmet bakom sängarne kan påvisas. Det icke obetydliga tillägg i sjukrummens golfweal, som det nödvändiggör, medförer också n förökad anläggningskostnad. Det är tydligt, att de anförda olägenheerna vid sjukplatsernas rangerande efter n yttervägg förblifva enahanda, hvilken ippvärmningsmetod för rummet än må beagnas. Så framt de anmärkningar, vi här vågat ramställa mot paviljongsystemet, icke kunna ned fullgiltiga motskäl tillintetgöras, måte vi anse systemets användande uti här fråga varande fall såsom olämpligt, och pecielt den vanliga anordningen af sjukalarne såsom ett inom vårt klimat allt för rågadt experiment. Skulle för möjligen inräffande epidemier det förefalla vådligt att, m också en fullt pålitlig ventilation fines, inom en enda byggnad sammanföra så tort sjukantal som här är i fråga, hvaröre dä icke bygga för dem två eller flera jukhus, isolerade från hvarandra likasom aviljongerna, men utförda hvart och ett fter det, som oss synes, mera rationella orridorsystemet? Kunna medel anskaffas r att ästadkomma någonting utöfver det ett tarfligt fattigsjukhus nödtorftiga, örefaller det oss vida eftersträfvansvärdare tt söka undvika sjukvåningarnes förlägande öfver, än sjuksalarnes bredvid hvarndra. I förra fallet är nemligen luftkomnunikationen genom trossbottnar och trapor vida svärare att motverka, än den geiom väggar och korridorer i det senare. E. 4. W, RESET NRERKDEINEER