Aftonbladet – 27 november 1872, sida 3

VE TE VARVA Eg MAT RR OO MA Nl mördande fisksump, än träsket som genomflytes af en rännil. Saken tyckes sjelfklar, och ändock blir den faktiskt förnekad under den skenfagra förevändning, att till det sålunda af frisk luft kringflutna sjukrummet eger rum ett s. k. naturligt luftombyte. Skada blott, att detta är nära nog en lögn eller åtminstone en mycket modifierad sanning. Ett sådant eger endast under vissa förhållanden ram i någon högre grad, nemligen då det blåser och är kallt utomhus. Man gör dessutom, och detta med rätta, allt hvad man kan för att hindra det. I lugnt och mildt väder, under vårens och höstens feberperioder, försiggår ett dylikt sjelfvilligt luftombyte nästan allsicke, stundom knappast genom ett vidöppet fönster, såsom man ofta kan vara i tillfälle iakttaga. Det vore likväl då, och just då, önskvärdt! Vi hafva förut haft tillfälle att i denna tidning påvisa det fullkomligt naturvidriga I denna förtröstan på en s.k. naturlig luftvexling (se i öfrigt en i bokhandeln tillgänglig broschyr: Nägra ord om de olika metoderna för uppvärmning och ventilering af offent liga och enskilda byggnader) och vi måstei letta sammanhang ytterligare betona den absoluta nödvändigheten af rationella medelför luftens oupphörliga förnyande inom ett rum, der varelser vistas som behöfva andas, i all synnerhet om de förut äro sjuka. Denna nödvändighet hvilar på så obestridligen sanna orunder, att om erfarenheten ännu icke lemnat lika obestridligt vackra resultater af det kontinuerliga luftombytets inverkan, detta måste bero på felaktigheter vid anordningarne för dess åstadkommande, och det är då dessa felaktigheter som behöfva efterspanas och rättas. Vi taga sålunda för gifvet, att en med konst frambragt och oupphörlig ventilering skall inom anstalten ega rum. Medgifves detta, och utan sådant medgifvande kunna vi i sjelfva verket ingenting tala i ämnet, så väga vi påstå, att genom detta lIuftombyte kan betryggas den mest tillförlitliga isolering mellan atmosferen uti tvenne alldeles intill hvarandra be ägna rum, och att just derföre korridorsjukhuset, der anordningarne för isolering med detta medel låta sig för rimliga kostnader utföras, eger bestämdt företräde framför de spridda små paviljongerna. Vi kunna här ej ingå i detaljerna af en i detta fall betryggande konstruktion. Vårt påstående må, i fall det betviflas, bli föremål för ett nytt kapitel,. Kan man likväl icke befria sig från den känsla af ökad trygghet, som man tycker sig erfara då man ser de särskilda sjukvärdsafdelningarne mera aflägsna frän hvarandra, utan tror sig finna häruti någon ga ranti mot smittoämnens förbredande, stor nog för att motsvara den betydligt högre anläggningskostnaden, den svärare servisen för sjukvården i alla riktningar och alla de ökade svårigheter, som bli förenade med an: läggningen och en rationel och ekonomisk skötsel af värmningsoch ventileringsinrättningarne; om man sålunda å tout prix vill hafva ett paviljongsystem för anstalten i dess helhet, så följer dock icke häraf, att man nödvändigt behöfver kopiera de vid detta isoleringssystem vanliga paviljongerna. Vi skola nu yttra några ord om lem. En paviljongs hufvudparti består af en stor sal i hvarje våning, med fönster på hvardera långväggen. I denna sal inrymmas sjuklingarne längs ytterväggarne, så att de bakom sig hafva yttervägg och fön. ster och framför sig den motsatta väggens hela fönsterrad. Huruvida den starka be ! ysning, som sålunda faller midt i ögonen 0ä patienterna, kan anses för dessa behagig eller nyttig, är en fråga som vi visserigen icke kunna bedöma; men nog tycka vi. tt till och med en frisk menniska skulle i ängden känna sig ganska besvärad af attl: Mdrig vara i tillfälle fästa ögat mot ett nörkare föremål, hvart han än vänder sig. ?rån denna säkerligen ofta förut framtälda invändning förmoda vi, att pavilongsystemets försvarare kunna rädda l: sig bakom skärmar och förhängen. Må nan blott icke inom den stängsel, man såunda nödgats uppresa kring patienten, utätta honom för obehag af annan art. Möjigen har erfarenheten visat denna farhåga fyerdrifven. En annan anmärkning mot l: javiljongsalen synes oss så mycket betänkigare vid våra klimatiska förhållanden och; pecielt med hänsyn till den blåsiga plats, l: å hvilken det här i fräga varande nya jukhuset är ämnadt att förläggas. Denna märkning är förpt framstäld i en till undhetsnämnden inlemnad promemoria, och i taga oss friheten derur läna följande: Temperaturen å den inre ytan af ytterväggar och fönster är under allra största lelen af året mer eller mindre lägre, än :! emperaturen inuti rummet. Dessa kallare tor afkyla det Iufilager som ligger den värmast, och detta luftlager blir härigenom pecilikt tyngre och sjunker. En ström a! junkande luft med nägot lägre gradtal skal I lerföre ständigt fortgh i närheten af alla ummets begränsningar, som äro kallare är l uftmassan i allmänhet inom lokalen. Detta, visserligen svaga, men ständigt ihållande lrag är besvärande för friska menniskor ch torde vara det i ännu högre grad för vissa sjuka. Det bynes mig derföre Bom om let vore en tvingande nödvändighet att su , pm ett väsentligt vilkor för sjukhusens an-ls rdping uppställa, att de sjuka icke få pla;eras invid eller omedelbart under väggar. om tro kallare än luften i rummet och lärigenom framkalla en ständig dusch af elativt kall luft öfver patienten. — Ställas juksängarne invid ytterväggar och fönster, . kan det nämrda vilkoret icke uppfyllas med nindre, än att dessa väggar och fönster inclädas och rummet bakom inklädnaden vär mes till ett gradtal ungefärligen lika högt om det i rummet rådande, med ett ord så, l: tt dessa begränsningar blifva ungefär lika varma som innerväggar. Det hjelper icke ut värma de kalla ytorna endast närmast . akom sängplatserna, ty de öfverliggande vartierna åf dessa ytor frambringa i alla all en ström af sjunkande luft, som med illtagande hastighet nedfaller mot golfvet. Fvingas man nu af denna omständighet att pkläda efi större del af denna yttervägg