Aftonbladet – 27 november 1872, sida 3

Stockholms sjukhusbyggnadsfråga. Några tvifvelsmål. I konstruktionen af ett sjukhus ingå flera detaljer, om hvilkas beskaffenhet och inverkan på sjukvården äfven en icke-läkare bör hafva rätt att hysa och uttala en åsigt. Råkar man att vara en bland dem, af hvilka byggnadsfrågan till sist skall afgöras, blir det väl ock i viss mån en pligt att bilda sig ewt sjelfständigt omdöme. Att frågans stora vigt af vederbörande bebjertats, visar också den betänksamhet, med hvilken man arbetat på dess lösning, oaktadt behofvet af ett beslut lärer vara ganska trängande. Att en så omfattande fråga som konstruktionen af en stor sjukvårdsanstalt måste erbjuda många svårigheter, hvilka framträda och kunna lyckligen öfvervinnas först i de motsatta åsigternas strid, ligger i sakens na tur, men dessa svårigheter göra också fräPa mera allmänt intressant. Hvar och en vill för dess bedömande framhålla sin synpunkt. Det är också en benägenhet härför som föranleder ogs att nedskrifva det följande. På senare tider har ran som bekant uti tillämpningen af en ny princip vid sjelfva sjukbusbyggnadens konstruktion fästat en förvånande förhoppning. Denna princip sträfvar efter att genom de sjukes fördelande i flera smärre byggnader (paviljonger), omkring hvilka den friska luften må kunna obehindradt bläsa, hindra smittoämnens förbredande inom nägon större del af anstalten. Det är mot det på denna vackra princip stödda byggnadssystemet vi här våga rikta några anmärkningar; tacksamma om de kunna bevisas obefogade, och härigenom detta med sädan förkärlek omfattade system äfven för oss må framstå i något förhoppningsfullare dager. Vi befara nemligenp, att detsamma under våra klimatiska förhällanden icke Jåter sig konseqvent och praktiskt genomföras utan att medföra olägenheter, hvilka äro svårare än dem man sökt borttaga, och vi gå att framlägga våra skäl för en sådan farhåga. Det lider väl intet tvifvel, att de sjuka böra så vidt möjligt är afskiljas från hvarandra, och att derföre bäst vore, om hvarje sjukling hade sitt enskilda rum. Paviljongsystemet. grundadt på en isoleringsprincip, synes oss dock till en början bra inkonseqvent, då det inom en och samma sal inbyser ett antal sjuka, minst dubbelt gå stört som vid det gamla byggnadssystemet brukas — 20 å 30 sjuka i samma rami År icke sannolikheten af för helsan störande inverkningar, åskådandet och åhörandet af andras piågor och dödskamp, beröringen med andras utdunstringar cto., i detta fall mångdubblad? Inom samma paviljong änpes yt terligars åtminstone en lika stor sjvksal. skild från den förra endast genom trossbottnen och förbunden med densamma medelst en trappgång, d. x. 8 en vertikal trumma, nti hvilken likasom i en skorsten, en allt efter temperaturförhållanden uppför eller utför gående luftström ständigt är rådande. Dessa skorstenar förbindas medelst horizontella trummor, lätta korridorer,ledande från den ena till den andra paviljongen. Det anåo efter isolering, som paviljongsystemet proklamerar, syneg oss derföre bra litet kunna knyiseqvent förverkligas; ty icke hjelpa dörrar, som dock ofta mäste öppnas, emot de vertikala lufttriusmornas verksamhet, och icke torde man gerna inom vårt klimat kunna undvara de täckta horisontella passagerna annat än vid vackert väder midt i sommaren. Paviljongsystemet torde likväl åstadkom ma, om icke en fullständig, så dock en bättre isolering än det gamla korridorsystemet? Vi tillåta oss tvifla derpå, emedan för det senare ojemförligt lättare låter sig anordnas en fullkomligt pålitlig isolerande luftvexling. Att uti ett korridorsjukhas, der det gna rummet ligger omedelbart intill det andra och alla utmynna uti en för hvarje våning gemensam korridor, och der ett oordentligt och otillräckligt luftombyte eger rum för sjelfva