Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

ars för paradexercis och förvillande sken. fre Jet. är saken. Det skall också vara så orimligt, säger nan, att sätta en svensk grammatika i hän-k, lerna på barn, hvilka ju af sig sjelfva skola ge inna, att modersmålet är dem derförutan r ekant och de derförutan kunna både tala lp; ch skrifva det. Vår uppfattning af saken ly ir en helt annan. Enligt den är tvärtomla örhäållandet, att äfven andra än barn göra lp ig mångahanda oriktiga föreställningar om vetydelsen af orden i eget modersmål, för vtt icke tala om osäkerheten för öfrigt i nodersmålets behandling, vare sig muntlisen eller skriftligen. Den lärare, som icke örmår öfverbevisa barnet, att det äfven med utseende på modersmålet ännu har mycket att lära, han har säkerligen sjelf ännu myc: ken erfarenhet att inhemta rörande modersmålet och barndomens uppfattning deraf. Man motsäger sig också på ett i ögonen fallande sätt, när författandet af uppsatser på modersmålet afrådes för de tidigare åren och hänvisas uteslutande till elementarläroverkets öfversta, etteller tvååriga afdelning, och till stöd för denna åsigt åberopas, att man, för att skriftligen behandla ett ämne, bör vara någorlunda herre öfver språket. Men om sälunda, oaktadt all latinets undergörande förmäga, fem till sex ärs studium af latinet skall erfordras, innan ynglingen kan hinna så långt, att han inom skolan och för öfnings skull kan börja med lt författandet af uppsatser på modersmålet, r r g a NA MrmA 45 mms Dp 4 och om det stora flertalet, hvilket, såsom man väl vet, stannar mer eller mindre långt under den gränsen, alltså och förhållningsvis skall hafva än mindre frukt af sin latioläsning; så bör man alla redan deraf få ! draga den slutsatsen, att latinläsningen il: skolan blir för allmänbildningen och detl? stora flertalet ynglingar förfelad och i allo!) en alltför lång omväg till bekantskapen med ! modersmälet. I stället för att modersmålets grammatik skulle sä nödvändigt behöfva inhemtas me-; delst ett främmande språk, låter äfven vårt : svenska språk begagna sig till de fullständigaste och mest genomgående så kallade resolutionsöfningar. Der icke fördom och brist på god vilja stå i vägen, lämpar sig äfven det till öfning för bide förstånd och språksinne. Att det har färre och mindre markerade böjningsändelser än laiinet, hvilken omständighet man understundom hörer öfverklagas, borde åtminstone icke läggas det till last, så vida den bristande eller mindre mångfaldiga anvisningen för öga och öra eller i ljud och form ju måste erfordra mera användande af förständ och tankekraft. på samma gäng språkets egenskap af modersmål förmedlar svärigheterna. Betänker man det samband, som eger rum mellan ordens heller språkets ordning eller reda och tankens, så kan det der föregifna behofvet af ett främmande språk såsom inlärningsmedel nog också få betydelse af en antydan, att modersmålets hjelp allena, eller på det språket utan stöd af ett annat,ingen skall kunna hvarken tänka eller tala redigt. ; Men liksom det blott alltför ofta visar sig, att de döda språkens studium eller den så kallade klassiska bildningen ingen borgen är hvarken för tankens klarhet och säkerhet eller för ordets förmåga, så torde det ock få anses obestridligt, att äfven modersmålet mäktar famna stora och klara tankar och kläda dem i ord af kraft och klang. Äfven i detta af flärden och fördomen misskända och alltför litet kända språk bor rasslet af härdade klingor. Det har toner för hvinande stormens raseri eller skummande forsens dän, det har en lätt och luftig klädnad också för känslans vekaste former. Icke gå vi så långt som de, hvilka låta spräket blifva likbetydande med nationaliteten, men svårligen kunna vi tänka oss en högstämd och eldig nationalanda utan kärlek till det språk, på hvilket den uttalar sig. Utan all bekantskap med latinet visa sig allt flere kunna både i tal och skrift bei handla sitt modersmål. Vårt offentliga lif jJvitnar om en allt mindre sällsynt, under stundom lysande förmåga att yttra sig, utan att latinet på något sätt kan anses hafva nägon del deri, och vär litteratur vitnar om resten. Bland alla dessa författarinnor t. ex., hvilka i vår tid med sådan säkerhet och J talang behandla värt språk, bafva väl få, om nägon, haft klassiska förstudier. Och tänker man närmare på saken, så hafva dessa glädjande resultater med afseende på modersmålets behandling i tal och skrift vunnits eller visat sig under senare tider Teller i samma mån, kunde man nästan säga, som allmänbildningen och de lefvande språken förmått tilltvinga sig anseende och modersmålet börjat erkännas för ett läroämre. under det att de döda språken elr den ensidiga så kallade lärda bildningen tvungits att maka åt sig p. våra skolbänkar. Våra folkskolor hafva redt sig och gagnat utan latin. De folkhögskolor, af hvilka man allt mera känner och erkänner behotyet skola också det kunna, hoppas vi, Med dessa resultater för ögonen förefaller det nästan djorft att vilja påstå, att modersmålet är :dömdt och latinet det enda och rät!? medlet att lära sig svenska. Den tlÅ) hvilken en eller annan åter eller fortfarande tyckes vilja hafva anslagen åt döda språk, isynnerhet latinet, inom våra elemenlarläroverk, skall tvärtom med oberäkneligt mycket större fördel och behållning kunna egnas åt modersmålet och främmande lefvande språk samt andra ämnen och färdigheter, hvilka kunna påkallas af det praktiska och lefvande lifvet eller utan hvilka, såsom underlag, den lärda bildningen kan blifva alltför död och icke längre skall hafva något anseende. Att åtskilliga ämnen för sädant ändamål måste bebandlas på helt ana IÅR Adnännhan Nat att Än BAR nn