Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

qvinna; vårt första möte ombord på Jason, mitt möte med henne på fartygets mellandäck, sedan vi varit några dagar på hafvet, min erinran då, om ditt samtal med henne och huru hon hade sagt sitt namn; min öfvertygelse att hon verkligen var enka efter len man, med hvilken jag haft en strid på if och död och att hon skulle komma att ingripa i mitt öde. Detta må gälla som förklaring af mitt handlingssätt emot mrs Bradstock sedermera; huru jag uppsökte henne i Sydney, innan jag begaf mig till sulddistrikten; hvarför jag lemnade henne medel att återvända till England och genom min jurist, mr Maunder lät tillställa henne en viss veckopenning samt nu sednast, efter min hemkomst, mitt löfte att uppfostra hennes son. Men dessa försoningsoffer hjelpto ej. Andock har mitt öde ohjelpligt varit sammanfogadt med hennes. Af alla menniskor I verlden hade väl Martha Bradstock varit len sista, som jag kunde förmoda skulle bli anklagad för stöld och likväl är hon nu för letta brott, — för mitt brott! — kastad i fängelse, der. jag i hennes ställe borde vara. Frank tystnade och satte sig på bänken bredvid Ellen. Hon hvarken rörde sig eller talade; hennes hand hvilade passivt i hans och hennes blick var sänkt mot marken, Frank var den som först, talade: Du bad mig göra on öppen och fri bekännelse; jag har nu gjort det. Nu tillhör det dig att uttala mir dom, Det tillhör inte mig, — det tillkommer ingen dödlig att döma här vid lag, svarade Ellen ödmjukt; hvad vi ega rätt till, ir att öfverlägga om hvad som är att göra. Jag insey inte att något kan göras, sade Frank. Du finner sjelf att jag olyckigtvis är försatt i en sådan ställning, att