Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

fvande språk och för deras inlärande behöfva n jemförligt kortare tid än eljest. Att deniD rammatikaliska undervisningen i latinet ch i hvilket språk som helst, det der kanm lifva föremål för en sådan, också blir end ndervisning i allmän eller för hvarje spräk fi ällande grammatik, så vida nemligen de på I b pråken inverkande lagarne för tanken äro o esamma, det kommer man dervid icke ihåg. )ä utt derjemte under de år, som användas på f et grundläggande latinet, förståndsförmö-s enheterna också i allmänhet utvecklas och b inna relativ mognad, icke blott till följd af la fråga varande undervisning, utan äfvenn ill följd af åren, samt att denna utveckling g Her allaredan detta både andliga och kroppsf iga åldersmognande, om vi så få uttrycka la ss, måste komma icke blott språkundervis-la ingen, utan äfven all annan undervisning k ill godo, det vill man dervid icke hellerl!n )esinna. Allra minst tyckes man, under detta be-lf nödande att rosa latinet på modersmåletsp ;ekostnad, vilja betänka latinets långa an-lo rändande och mångfaldiga bearbetande så-l om skolspråk, under det att i detta afse-lr nde och förhållningsvis, ringa eller ingenla mtanke, och i alla fall först under senareö iden, egnats åt modersmålet. För latinetli rafva under århundraden oräkneliga gramnatikor, ordböcker och hjelpredor af allalc lag och afseende både språkets lärande och c skrifvande blifvit författade. I modersmålet 1 leremot har svenska akademien med sinls j 4 j 1 ordbok 1872 hunnit så långt som till och meå bokstafven A, och det på ett sådant sätt, att kompetente domare mäste afråda från fortsättning. Jemte den latinska fördomen tyckes nu l för tiden ett visst synkretistiskt-regressivt och egenkärt äflande vilja göra sitt bästa l för att åter få modersmöälet betraktadt så som öfvermage och för all framtid stäldt under förmyndare eller för att åter gifval det betydelsen af biändamåäl eller af en tolererad parasitväxt allenast. Men lika litet som vi för modersmålet numera kunna tänka oss förstening och död, lika litet vilja vi för detsamma tänka oss en gestaltlöshet, en godtycklig förändringslusta, hvilken under namn af frihet skulle komma okunnigheten ensam till godo. Den utveckling, till hvilken modersmålet dock i vår tid hunnit, manar att hellre bygga på det redan häfdvunna, än rifva upp seklers arbete och börja på nytt. Så som våra elementarläroverk varit inrättade och så inrotad, som den der fördomen varit rörande latinets uteslutande användbarhet och nödvändighet såsom grundläggande språk, lärer man icke heller ofta hafva blifvit i tillfälle att göra jemförelser och iakttaga verkan af undervisningen i andra språk såsom grundläggning för latinet. Sådana fall hafva dock förekommit. Från min tenstetid såsom styresman för en högre lärdomsoch högre apologistskola, såsom de den tiden kallades, förenade under samme rektor och med gemensamt lärarekollegium, men för öfrigt fristående och då ännu grundade på klassläsning, må ett par sådana exempel anföras. Så intogs en gäng med vederbörligt tillstånd samt på undertecknads framställning och ansvar i rektorsklass eller högsta afdelningen af lärdomsskolan en yngling, hvilken innehade mer än erforderliga kunska: per i de flesta öfriga ämnen och i synnerhet i lefvande språk, men var alldeles obe kant med de döda språken. Etter de för klassens genomgående beräknade två årens förlopp afgick han till gymnasium fullt jemngod med sina medlärjungar i både grekiska och latin och blef sedan i vanlig ordning både student och prest och tycktes såsom sådan kunna lofva sig en vacker framtid, då han bortrycktes åf döden. Åt en annan yngling eller ung man, som redan något år hade tjenstgjort såsom lärare vid en folkskola på landet och var lika obemedlad och lika härdig i häg och flit, som den förut nämnde, lemnades med lika framgöng enskild undervisning, till dess han intogs i gymnasium, Äfven han blef snart prest och dog ej länge sedan såsom kyrkoherde. Så tilläts det ock en yngling att från den öfversta eller tredje af apologistskolans tvååriga klasser öfvergå till lärdomsskolans öfversta eller fjerde klass, der han således kom att bygga sin kunskap i de döda språken ofvanpå den i de lefvande. Äfven han blef kyrkoherde och lefver än. Och flera sådana exempel skulle vi kunna anföra, men de redan anförda torde göra tillfyllest för att visa, att hvad som säges om studiet af latinet såsom så märkbart underlättande studiet af andra språk, det gäller nog också om studiet af andra språk i förhållande till latinet. Ålder och mera utvecklade förståndsförmögenheter göra mycket till saken. Men att häglösheten och bristen på god vilja skola finna ökade svårigheter, der en beqväm undskyllan erbju des af läraren sjelf, det betviflas ingalunda. Att särskildt modersmålet redon skulle vara utdömdt såsom grundläggande skolspråk, det väga vi ock på det afgjordaste bestrida. Vi måste fast hellre finna, att det. ännu knappast blifvit såsom sådant försökt. De försök, som gjorts i öfverensstämmelse. med eller på grund af vissa för den första språkoch barnaundervisningen högst olämpliga läroböcker, för hvilkas användande icke heller lärarne alltid innehaft erforderliga egenskaper, hafva i vårt tycke varit särdeles egnade att från försök afskräcka, Man har här att klaga Icke blott öfver brist på både jaaigt och god vilja, utan äfven öfver en förderflig vurm att nödvändigtvis göra det till ett lärdt filosoferande, som i sig sjelft vill vara helt anspräkslös, men mycket gagnelig och helt naturlig både språk: och förständsöfning. Men modersmålet så