Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

mig åter, sedan nu alla lifyets förhoppnin gar slocknat — att jag ännu en gång skulle få se dig, om äfven för att säga dig farvä för alltid. Då je skref dessa ord, känd jag dem också djupt, men då jag under der långa hemvägen tänkte på min ställning och bit för bit granskade den tid som förgått Australien, blef min ångest ännu mångdub belt större, Det enda hopp jag ännu vå gade nära för att din mörbror måhände skulle låta beveka sig och medgifva vår giftermål, hade sin grund deri, att du va nästan lika fattig som jag och att i desse tider skönhet och älskvärdhet, äfven så stor: som hos dig, inte vore så eftersökta ifal rikedom och lysande samhällsställning fat tades, Men jag hade knappt hunnit sätta foter på engelsk botten, förrän detta hopp kros sades. Jag fick genast veta att din morbrol ärft detta gods och min olyckliga erfaren het af menniskonatyrens läghet och förder lockade mig att anse detta som dödsstötel ät mina, redan förut så ringa förhoppuingar Hade de förblifvit fattiga, tänkte jag skulle det redan varit tvifvel underkastad huruvida mr Womersley velat mottaga mig nu, då de blifvit rika är det säkert att ja: blir bortvisad från deras dörr. Sådana voro de föreställningar, hvilka plå gade mig dagar och nätter, vakande och dröm mande — skdant det dystra spöke, som icke ville låta besvärja sig, men beständigt stor vid min sida, hviskande till mig: Tänk om du hade återkommit rik! Di hade du haft att vänta dig en annan väl komsthelsning; — då hade den gamle mor brodern med värma tryckt din hand ; då had; Ellen — ty i min förtviflan tviflade jag till och med på dig, min älskade — åte slutit sig intill ditt bjerta Under denn: