Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

qvens får man icke vänta i försvaret för! uk sak. Latinet är, säger man vidare, såsom dödt l; oråk fixeradt och derföre lämpligare förl en grammatikaliska undervisningen, än dejl fvande och i oupphörlig utbildning eller ;rvandling stadda språken. Det kunde nog l; ckså rävt så gerna heta, att undervisningsrbetet i latinet är underkastadt allenast en ird och sålunda mera inskränkt och mindre esvärande kontroll, än undervisandet i de fvande språken, hvilka af allt flera till och ed praktiseras, eller i åtskilliga andra ämen. Mycket, som i lefvande språk kan ur ruk och oförneklig regel bedömas, kan dermot i ett dödt språk skrufvas till smaksak ler omtvistas. Det är bekant och medgifet, att t. ex. hvad skrifvandet af latinet ngår, åsigterna äro så olika, att den ene iraren eller professorn väl kunde vara blotttälld för en kuggning af den andre. TI ett fseende är latinet onekligen fixeradt, det emligen, att det saknar ord och uttryck för n hel mängd vår tids uppfinningar och förällanden. Men huruvida detta kan tjena ill rekommendation för latinet såsom allvänt skolspråk, det blir en annan fråga. iller skall man kanhända förneka tillvaron f telegrafer och jernvägslokomotiver 0. 8. . derföre, att Cicero eller Livius ingenting isste om dem? Idealismen har blundat för törre realiteter, än så. Latinet såsom undervisningsspråk skall ckså vara nödvändigt eller att föredraga lerföre, att lärjungen sålunda skall kunna örstå den terminologi, med hvilken latinet kall hafva försett de flesta veteuskaper. Tan skall sålunda, menar man, ofta i namwet eller epitetet hafva en förklaring på växten, fågeln o. s. v. Han skallt. ex: icke då ett berg söka en växt, hvars tillnamn väntyder på kärr eller omvändt. Men för ut icke fästa oss vid, att sjöar och kärr cunna finnas äfven på bergen, lärer ynglin sen eller hvem som helst svårligen för igenzännandet af någon särskild växt hafva nog uf att veta, att den växer på berg eller i kärrtrakter. Hvad för öfrigt denna terminologi angår, som i namnet skall beteckna saken, så komma vi ihåg, att de betecknande och förklarande namnen på sjelfva vetenskaperna, såsom botanik, zoologi, ornitologi, fysik, aritmetik, seografi, geometri, teologi, filosofi, psykologi, logik, historia o. s. v. icke äro latinska, utan grekiska och sålunda erinra om en både vetenskaplig och spräkbildning, som var äldre, in den romerska. Och den som tror, att terminologien inom dessa vetenskaper är uteslutande latinsk, han tager mycket miste. Särskildt inom Hippokrates vetenskap lärer latinet föga hjelpa till begriandet af en terminologi, hvilken likväl vanligen är för de afsedda föremälen vida mer beskrifvande, än orden montana eller let mängtydiga lutea för en blomma ellen än ordet redemptorister för Liquorianerne. Det är fara värdt att en blott latinskt kunskap kunde komma att räkna både Luther och päfven icke blott till redemptorister, utan ifven till antitrinitarier. Huruvida nämnde herrar vore att hänföra till homousianer eller homoiusianer blefve platt omöjligt att med blott latinsk kunskap afgöra. Och göra vi, såsem man understundom också tyckes vilja, afseende på de dessutom i dagligt bruk och tal förekommande latinska namn och ord, så lära väl de sålunda förekommande orden ur grekiskan, ett äfven dödt och äfven klangfullt och äfven med en rik och vigtig litteratur försedt språk, vara allra minst lika många. Af den olärde fordrar man icke, att han skall hafva inhemtat nägon lärd terminologi, men för en, som under ett helt antal är hade sysslat med latin och väl sålunda tillerkände sig sjelf och af andra tillerkändes en viss lärd anstrykning, blefve det säkerligen komprometterande, i fall han ansåge podager för en ögonsjukdom eller påstode att orden termo. meter, aseptin o. s. v. vore latinska, derföre att han hade lärt sig att anse latinet såsom en sorts panac mot ovetenhet, framförallt i spräkväg. Lyckligtvis och bra mycket be händigare, än medelst ett mångärigt och ändå alltid, med afseende på här i fråga va rande ändamål, föga tillfredsställande latin studium, kan också ändamålet vinnas medelst anlitande vid behof af nu tillgängliga ord böcker för konstord och i dagligt tal före kommande främmande ord, och det icke blott latinska, utan äfven från andra språk hem tade. För öfrigt bör i vårt tycke en rätt kär lek till modersmålet leda derhän, att alla dessa främmande ord, i mån af behöflighet och användbarhet, så småningom med mo. dersmåälet införlifvas eller af svenska ord och ordformer ersättas. I mån af moders målets och undervisningsväsendets utveckling och rätta uppfattning bör ock kärleken för båda icke blott medgifva utan fordra, att i de för allmän och folkbildningen äm nade läroböcker äfven terminologien allt mera och så vidt möjligt får rätta sig efter vårt eget språk eller ur det bildas, oberoende deraf, hvilket språk den lärda vetenskapligheten hädanefter eller fortfarande vill erkänna för sitt gemensamma. Villklassiciteten nödvändigt hafva sitt cisalpina och transalpina qvar, så hindrar detta icke, att oklassiska menniskor kunna få tala om Gallien hitom och bortom Alperna. I åt skilliga fall är dessutom terminologien re dan till hälften svensk, t. ex. i regressiva kedjeslut. Detta försvenskande har natur ligtvis dock en gräns. Skilnaden mellan Alperna och Pyreneerna t. ex. får man lära sig utan öfversättning och till och med utan att förvillas deraf, att Silius Italicus, så vidt vi minnas, kallat äfven Pyreneerna för Alpes, Hufvudsakligen och utan undantag plägar dock af latinets försvare åberopas, att de ynglingar, som lagt grund med latin, sedermera alkala hafun 22 8 mln lättanva att InlguRn