Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

fr oo oo oo au pb Mm — djerfva äfventyrare; resultatet känner du redan, ty i mina href till dig snarare mil drade än öfverdref jag allt det plinde, som jäg utstod. Mitt lilla kapital tog snart slut, ty under hela den tid, som jag uppehöll mig vid guldfältet, var lyckan mig inte ett ögonblick bevågen, och det sista bref, som jag skref, var endast en matt skildripg af den ysla belägenset, hvari jag befann mig då jag skref det, Den enda osanna uppgift i detta bref var att jag tänkte återvända hem med nästa postångbåt; Jag visste inta då när jag skulle resa — lag visste ej om jag någonsin kunde få återse England, ty jag code inte medel till min passägerareafgift, och hvart jag skylle vända mig för att få penningar dertill var mig falikomligt obekant. Straxt sedan brefvet var skrifvet befann jag mig på en källare i Sydney. Der sammanträffade jag med den man, som jag här tecknat såsom min välgörare, Hans historia, sådan jag berättat densamma, vari grunden sann, men i stället för att dö, lefver han ännu, eller gjorde det åtminstone då jag lemnade kolonien och i stället för att skänka mig hela sin förmögenhet, gaf han mig, halfrusig och af barmhertighet pengar nog för att komma hem, Res genast, sade han — och jag tycker mig ännu höra hans hesa, försupna stämma — res pu strax; annars spelar du bort pengarna, antingen här eller uppe i bergstrakten. Men vid närmare eftertanke ville han inte lemna pengarna till mig sjelf, utan gick till skeppsmäklaren och köpte biljett åt mig. Samma fartyg, som förde mitt href, tog också mig med till England, Du minns hyad jag i detta bref skref om den bittra känslan af felslagna förhoppningar — om den enda önskan, som stod