Aftonbladet – 27 november 1872, sida 2

STOCKHOLM den 27 Nov. S Är latinet omistligt såsom grund! läggande språk? Några betraktelser af C. s d 1 f D I den mån vid statens läroverk undervis-a ing söktes äfven af andra, än kyrkans och 1 tatens ämnessvenner, nödgades man finna, lt tt de klassiska språkstudierna dock för ett !1 Ut större antal lärjungar blefvo en oersätt-r g tidsförlust eller en alltför indirekt vinst 1 b andra ämnens bekostnad. Å andra sidan! örsvarades dessa studier af deras egenkärk eller beqvämlighet, hvilka af dem lånae hela sitt anseende eller hvilka för medelandet af nöjaktig undervisning i andral? mnen voro mindre beredde eller mindre ! ågade och derföre funno sig bäst vid denl amla vanligheten. Anspråken på behöfiiga kunskaper och :! ndervisning äfven åt dem, som icke tänkte t lifva lärde, blefvo dock alltmera oafvisliga, ! ch sålunda tillkommo apologistklasser och pologistskolor såsom ett slags annexer tilll?! e lärda skolorna. Med stöd af inrotadel! ördomar och lärdomsskolornas högre rätt: ler bättre utsigter, äfven hvad lärarne anick, visste man dock så ställa, att apoloistskolorna blefvo betraktade såsom tillflyk-: er för fattigdomen eller de små tillgångar1e och de föga lofvande anlagen. TI sin ringktning för dessa skolor förolämpade man ifven de yrken, för hvilka de voro afsedda. Och så fortgick det, till dess den allmänna östen åter igen lät höra sig och fordrade ktning för personligheten, oberoende af yrke och pengar, och tvang till erkännande leraf, att de stora anlagen kunna finna anrändning och göra sig gällande eller blifva ill heder och välsignelse äfven inom industrien, handeln, de så kallade närande yrkena i allmänhet. Man påfann då de båda inierna inom de ena och samma läroverken. Men äfven nu blef reallinien styfbarn. Klassiciteten efterskänkte föga eller intet af sin förstfödslorätt. Följden blef, såsom man väl vet, en hel hop oegentligheter och förvirring i läseordningarne, och genom tvånget att alltför tidigt göra ett val emellan de båda linierna, har mången yngling för sent funnit sig inledd på en för hans håg och anlag främmande bana. För att i någon mån minska faran af detta förtidiga val och för att bereda de båda linierna en gemensam grund, har man sedan måst finna sig vid att låta de döda språken inträda något år senare än förr. Pill grundläggande språk hafva i stället användts tyskan, franskan, modersmålet. För min del har jag aldrig funnit skäl att hvarken återtaga eller jemka det votum till molersmäålets och allmänbildningens fördel, hvilket jag afgaf i 1843 års revision öfver rikets elementarläroverk och innan dess. Röster tyckas emellertid åter höja sig för jatinet såsom grundläggande språk, ja såsom obligatoriskt läroämne för alla och det under så många år, att af elementarläroverket blott en eller ett par ettåriga kurser skulle återstå. De skäl, som till förordande för latinet anföras, äro understundom mycket krystade, Man anför t. ex. åtskilliga ord eller uttryck ur tyskan, hvilket språk man företrädesvis tyckes för latinet frukta såsom medtäflarei fråga om första insteget vid våra läroverk, och anställer sedan en jemförelse med motsvarigheterna i latinet, hvilka skola vara behändigare eller åtminstone icke mera obehändiga; ty att icke vara mindre tjenligt, det är naturligtvis, så snart fråga är om latinet, detsamma som att vara afgjordt tjenligare. En sådan jemförelse emellan olika språk kommer dock städse att halta och låter sig svårligen göra. Den kommer att i olika fall tala än för det ena, än för det andra språket. Vi äro inga blinda beundrare af hvarken tysk eller annan auktoritet och tänka ingalunda göra oss skyldiga till den motsägelsen, att sjelfva söka skydd bakom tyska namn, på samma gång vi klaga öfver tyskeriets inflytande på våra läroverk. Vi betvifla tysken N:s rätt att afgöra, hvilka bland alla verldens författare äro de störste, och vi lita icke heller på dansken S:s ofelbarhet, der han lägger naturlärans studium till last hvad som har sin naturliga förklaring i felaktiga metoder, i mångslöjd, ytlighet, öfveransträngd lexläsning. Det är icke latinet gentemot tyskan, utan det syvenska modersmäålets naturliga. och nationella berättigande gentemot alla främmande språk, både lefvande och döda, vi här försvara. Vi kunna sålunda helt obesväradt medgifva att tyskan understundom är tungrodd. Men att just välja ett sådant uttryck, som t. ex. es wird zerquetscht worden seyn till jemförelse med fractum erit, det blir dock mera partiskt än bevisande. Ställer man t. ex. Wahrheit eller Arm emot de latinska orden veritas och brachium, så äro de tyska orden kortare, hafva minst lika ren klang och äro minst lika lätta att både uttala och böja. Huru mycket man än älskar det vackra romarspråket, får man väl dock medgifva, att sådana enstaka ord, som t. ex. veritatibus eller brachiorum icke just hafva någonting för örat smekande. Men om latinets försvarare den ena gången invända mot tyskan, att den har åtskilliga svårigheter i jemförelse med latinet, så anse de sig icke deraf förhindrade att en annan gång afråda från samma språk af det skälet, att det har färre böjningsändelser än latinet och derjemte alltför många underlättande likhetey med syenskan, Än skall det lända ett ämne eller en metad till förtjenst att erbjuda lätthet och beqvämlighet för inlärandet el!ler användningen, än ser det ut, som ville man, att ämnet eller metoden skola anses både lättare och lämpligare i den mån de svårigheter. Kondijerfva äfventyrare; resultatet känner du