Aftonbladet – 26 november 1872, sida 3

utan att likväl lyckas?... Fruktar du kanhända att jag ej är stark nog för att höra bvad du har att säga? Försök det, älskade Frank! Du skall få se att jag skall bära de bekymmer, som jag får dela med dig. Är du i förlägenhet för dina affärer? Kanske att denna resa till London, som du ansåg nödvändig, står i förbindelse härmed. Säg mig, Frank: har du åter spekulerat och förlorat allt? Han skakade med mörk blick på hufvudet och svarade: Nej, Ellen, så är det ej; men emedan du tvingar mig dertill, måste jag säga dig att jag lider af en stor oro, som jag dolt i mitt bröst för allas blickar. Om jag inte förtrott dig densamma, så var orsaken den du sjelf nu nämnde: en fruktan att du ej skall ga styrka till att bära den. Att höra dig säga endast så mycket, är on sällhet för mig, ty jag finner deraf att lu likväl anser mig värd ditt fulla förtronde! Skulle jag ej kunna bära olyckan? Det tillkommer ej mig att säga många ord rärommen hvad har jag ej redan förmått ida för din kärleks skull? — skilsmessa, len djupaste ångest, fruktan för att hvarje post kunde medföra underrättelse... 0, Ellen, hviskade Frank Scorrier och änkte sitt hufvud, jag önskar att du hade ått höra min död ! Frank ! Min död! upprepade han, Den sorgen kulle du varit mäktig att bära; du skall Idrig uthärda att hyra min vanära! Vanärab sade Ellen hastigt och drog indan handen, som hvilat på Franks axel Hörde jag. rätt? — din vanära? ; Ser du huru sannt jag talade! sade rank med bitterhet. Knappt är ordet utagdt, förrän du förskjuter mig. i