Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

ök, L. v., Schöck, M., Selander, N., Siktrg, L., Sköldberg, S., Stedingk, E. v., id J., Troilius, S., Ullgren, C., Hierta, Vid salens motsatta sida voro uppställda af prof. Kjellberg modellerade byster af rs Johan Hierta, Johan August Hazelius 2 August Blanche. Hedersplatsen vid bor; intogs af f. d. !statsrådet Carlson, omven af professor Edv. Berg och hr Ivar liström. Skålen för Idun föreslogs af veditionschefen frih. Hugo Raab, hvilkens åtföljdes af för tillfället af hr Hedberg fattade verser, som upplästes af hr Swartz, dem vi här återgifva: På Iduns tionde födelsedag Den 22 November 1872. Hvad? hafva tio år förgått Sen Idun stiftadt blef? hnej, det är en saga blott Som man för ro skull skref! Är det väl tio år i dag Sen klubban slog sitt första slag, Och sen vi stiftade den lag Som har sitt prof bestått? Jag ser ju inga gråa hår Och ingen skrynklad: kind, Jag hör ju hur hvart hjerta slår Och hoppar som en hind! Jag handslag hör och muntra skratt, Jag hör hur glasen klinga gladt, Jag läser i hvart öga, att Det är ej tio år! Det är väl sant att mången mund Som skämtat här, är stum, Aft mången firar denna stund Vår fest på bättre rum; Men de, som ännu finnas qvar, De sitta glada, par om par, Och vitna om att Idun har Af äpplen många pund. Det är väl sant att mången vän Vi sakna vid vår fest, Att en och annan firar den Vid polens is som bäst; Men sitter han ock fast utin, Så glödgar han nog upp sitt vin Och tömmer det med glädtig min För våra minnen sen! Det är väl sant att mången ann Är hemma hos sin fru, Och äter der så godt han kaf Sin lilla middag nu. Men när han kysser hennes mund Så varm och svällande och rund, Nog sänder han i nästa stund En tanke hit, minsann! Det är väl sant att mången nog Är hindrad att gå hit, Hur mycket än hans längtan drog, Långt mer än hans aptit. Men är han också mödans träl Och har för sin frånvaro skäl. Så kommer han på gillen väl, Och kan, fast sent, få nog. Ty att han älskar detta barn, Som nu fylt tio år, Och som ej snärjts i ledsnans garn, Och som ej stilla står. Det är naturligt, det är klart — Det vore mer än underbart, Om inte hela verlden snart Kom hit från färdbazarn. Ty här fins allt som kropp och själ Behöfva på vår jord; Här finnes folk som talar väl, Här finnas fulla bord. Här höras vackra föredrag, Här taflor ses af alla slag. Och här fins punsch som ej är svag, Och här hörs aldrig gräl! Ja, äpplet intet syndafall n förorsakat har, N Men mycket godt det sprida skall Ännn till sena dar; Ty när det vinkar samlas vi. Som omkring blomman bi vid bi, Och här fins fröjd och poesi, Och glada hjertans svall! Så lefve Idun många år, Om också vi gå bort, Ty andens verk ju fast består Fast menskans tid är kort. Och fire det en väldig rad Af fester i vår hufvudstad, Och räkne blott de fälda blad, Dem A. T. G. består! Men ej är Iduns fest oss kär Blott som ett tidsfördrif, Nej. den vid Mälarstranden är Bevis på andligt lif, Den manar ljudeligt: gån på, Idunas raska gossar blå, Skörd fins att berga, korn att så För många tider här! När tio år ha flytt igen Och fest här reds på nytt, Så glädjas kanske nya män, Men målet är ej nytt! De bygga då på samma grund Som vi i denna högtidsstund, Och den är god. och den är sund — Hell vänner! lefve den! dl —ed— edan derefter sällskapets sekreterare, dr selgren, meddelat några statistiska upper angående sällskapet under de förflutna första åren af dess tillvaro, begaf sig skapet till de inre rummen, der kaffe rerades. Under tiden iramsattes i stora salen bålar, vid hvilka åtskilliga skålar slogos. Den första bland dem utbragtes r Wieselgren och gällde en af sällskaäldste medlemmar, konugg Oscar IL. efter framträdde prof. N. J. Andersson uttalade i varma och anslående ordalag skapets tacksamhet för de män, hvilka t initiativet till Iduns stiftande, nemli prof. Edv. Berg, br Ivar Hallström, . Höckert, prof. Key, prof. Nordenskiöld dr Wieselgren, till hvilken sistnämnde ren, såsom ett tecken af sällskapets ersla för det nit, hvarmed han städse verför dess bästa, öfverlemnade en blahd lemmarne subskriberad silfverkanna. denna skäl tackade dr Wieseleren och