Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

honom under de lidanden, han genomgått — lidanden, hvaruti han kastat sig för min skull! O, att jag blott kunde fullt lita på att han har förtroende för mig! Då skulle jag känna mig lycklig; men jag fioner hos honom en besynnerlig, feberaktig oro rörande åtskilliga förhållanden, som han i forna dagar alldeles skulle föraktat — en ständig melankoli, som tydligt framträder, då han tror sig ej vara observerad och en retlighet i lynnet, ibland så stor, att han knappt kan beherrska sig. Detta alltinger mig den öfvertygelsen att han lider af någon sorg, som han inte gifvit oss förtroende af. Ellen steg upp, ringde på sin kammarjungfru, och denna, en näpen fransyska, som nyligen var kommen från London, skyndade genast att hörsamma kallelsen. Jag har redan en god stund väntat på att få komma in till froken, sade hon. Hvarför det, Pauline? sade Ellen. Det är ju inte senare än vanligt ? Nej, bevars, men fröken ville se på kläd ningarne i qväll. Klädningarne? Ja; säkert kan ni ej ha glömt, nådig fröken, att er trousseau i dag anländt från Paris, samtidigt med alla de charmanta klädningarne från madame Worth i London ? Ack, ja, det var sant! sade Ellen, jag hade verkligen glömt alltsammans, men jag är glad åt att du påroinner mig derom; jag känner mig litet nedstämd i qväll; kanske skall åsynen af alla dessa vackra saker förströ mig litet. Åh, det är ganska säkert, sade kammarjungfrun. Men så besynnerligt att fröken kan vara nedstämd till lynnet så här straxt före sitt bröllop! Fast — jag vet inte hura det kommer sig, tillade Pauline sakta, liksom hade hon talat för sig sjelf: