Aftonbladet – 23 november 1872, sida 3

nödvändigt att vi fatta afgörande beslut härom just nu; vi kunpa åtminstone dröja tills i morgon och då tala vidare om saken. Då Ellen denna qväll kom upp i sitt rum, tänkto hon länge och allvarsamt på sitt samtal med Frank, Jag bör inte finna hang längtan att komma ut och lefva skild ifrån det konventionella lifvet besynnerlig och onaturlig, sade hon till sig sjelf, men: visst kan man tycka att besittningen af alla de fördelar ban uppräknade: helsa, god samhällsställning och förmögenhet, borde göra honom hägad för att stanna der han nu är. Jag kan fatta att de scener som ban bevitnat och de pröfuingar han genomgått, ha gifvit honom en dålig tanke om menniskorna; ja förstår lika såväl bans önskan att aldrig mera behöfva komma i beröring med så mycket elände, så mycken förnedring, som han har sett; men i vära nuvarande förhållanden skulle sådant alls icke behöfva komma i fråga. Nej, det är inte detta, utan något vida mäktigare som verkar på Frank. Han är nu. mera inte alls den samme som förr. Den forna tidens Frank skulle ej för ett ögonblick tänkt på något sådant, som att föreslå mig att resa ifrån min gamle, gode morbror, hvilken för mig har varit som en far och hvars kärlek jag har att tacka för hela min lycka. Hura mycket än Frank förut afskydde hvad som är lågt, hycklande och uselt i verlden, så skrattade han då blott åt verldens dårskaper och tonima prat; han kände sig stå säker, och det skuile ej en enda minut fallit honom in att fly undan, af farhåga för att smittas deraf. — Men kanske gör jag honom orätt, tänkte den unga, älskande och sorgsna flickan. Kanske har hans oförfärade lefnadsmod svikit