Aftonbladet – 19 november 1872, sida 2

MM Bäst det var inkom en gammal man med sträft och allvarligt utseende, Han såg på mig, höjde varnandg ett finger, för att jag ej skulle tala och gick åter ut. Jag sömnade visst då om igen, kan jag tro, ty när jag åter såg upp, stod han bredvid sängen och jemte honom en annan person, — en bredaxlad, gammal man, med grått skägg och vänliga ögon. Jag förstod att han vår en doktor, ty han lutade sig öfver mig och kände på min puls; också han hindrade mig, då jag ville tala. Så gick det till att jag återkom till lifvet.s Men hvem var den der doktorn och hur hade han lyckats göra dig lefvande? frågade Grogram. Det var stadsläkaren; doktor Conway, den samme som blifvit kallad till värdskhuset för att besigtiga mig. Han trodde jag var död och tillsade om att jag skulle föras till bärhuset, men på vägen dit, märkte han något, som kom honom att ändra mening, och han befallde bärarne att i stället föra mig till hans laboratorium, Tan såg att karlarna skrattade; — de hade trott att han behböfde en död kropp för att dissekera, men som han var en god menniska och omtyckt af folket, tego de och läto udda vara jemnt, Nå, jag blef således hemburen till honom och der började han på allt vis arbeta med att åter bringa mig till lifs. Han hade varit fältläkare förut och hans betjent, en gamgal soldat, var den ende person som hjelpte honom. Det gick litet på slarf med OCorcnerns undersökning angående dödsorsaken; en lösdrifvare hadö sanima qväll blifylt död och doktörn med sin tjenare lyckades ställa så till, att hans döda kropp utgafs för ati vara min, läkarat est lemnades om dödsorsaken och allt gick efter önskan,