Aftonbladet – 19 november 1872, sida 2

vad han ser å den fiendtliga sidan, så att, ans rapporter blifva begripliga; här måstel, ned ett ord hvar man vara sådan, att man ned trygghet kan gifva honom ett uppdrag tt ensam utföra och vara förvissad om att van gör detta på ett riktigt sätt; man måste i ganska vigtiga frågor verkligen kunna ita både på hans förstånd, hans mod och hans förmåga. Betänker man hvad detta vill säga, så finner man, att endast en grundlig och långvarigare utbildning kan skänka detta. Kavalleriet kommer derföre att rycka i fält endast med stamtrupp och denna behöfver för sin utbildning fullt så lång tid som infanterisoldaten. Vill man använda för kavalleribeväringens utbildning samma tid, som för de öfriga vapnens beväring, så kan visserligen härmed åtskilligt göras undan, men denna beväring kan dock icke förr än en temligen lång tid sedan kriget utbrutit ersätta de förluster som härunder i kavalleriets så lätt sammansmältande leder kunna uppstå. Det är derför angeläget att kavalleriets stamtrupp blifver tillräcklig. Den kan, då rustningen beror på enskildt kontrakt mellan kronan och rusthållaren, aflönas såsom nu, eller, om detta upphör, upp: sättas på samma sätt som artilleriet och fortifikationen, hvarvid de medel, som genom rustningens upphörande måste komma staten till godo, härtill kunde användas. All egentlig värfning borde dock för alla vapen med det snaraste upphöra, liksom be nämningen värfvade trupper, ty de föreställningar, som dervid af ålder äro fästade, stå i allt för skärande motsats till den fullständiga medborgerlighet, som ingår i den allmännva värnepligten. Truppens lönevilkor och tjenstgöringsförhållanden måste — det får kosta hvad det kostar — blifva sådane, att ungt och ordentligt folk gerna söka sig dit. Detta blifver för kavalleriet så mycket lättare, som detta vapen för ungdomen i allmänhet har någonting mycket tilldragande uti sig. För dem som genomgått elementarläroverken och erhållit den ingalunda obetydliga krigsbildninvg, som dessa nu gifva, bör va penöfningstiden naturligtvis användas på an vat sätt, än för dem som sakna denna bild ning. Öfningarne böra med särskildt afse ende så väl härpå som på deras större all männa kunskaper ställas så, att de bereda dem till underbefälsämnen, så att de, nä kriget kommer, snart kunna vara färdiga at såsom underbefäl användas, hvarefter de: mån af ådagalagd duglighet kunna vidar befordras. Det vore nemligen en orimlighe uti, att icke för armens ändamål göra sig till godo den krigiska uppfostran de på sta tens bekostnad erhållit. Bebofvet af befä blifver i alla fall i krigstid så stort, att de aldrig utan svårighet kan fyllas.