Aftonbladet – 16 november 1872, sida 3

åa on ÅcGording to this scheme, än äätbor who frön indolente öf thoughi ör fröm nälöral incapacity is tnÄt t deal with the highest branches of knöw ledge, has only to pass some years ir reading a certain number of bodks anc tiien He is quälifled to be an Historian ... kBuckle. Hvilka föreställningar skall man väl kunnz hysa om opartiskheten af en kritik, som på detta vilseledande sätt öppnas? En nästan onndviklig följd blir, att d6 som Bj fört känna Buckle måste bli benägna att lyssns till allt hvad ofördelaktigt som må sägas om en författare, hvilkeil kan nitryöka pig så, öller få de åtminstone en mycket dunkel föreställning om hans sätt att tänka sig hi. storieskrifvarens uppgift, hvilket dock är sjelfva utgångspunkten för hans verk, me dan de som redan känna Honom, ej genöm detta möttö kunna 18 sjnftliget Höga tän kar OM fölehsentens ärlighet i öfrigt. Bedömandet i sin helhet torde ock på hvarje öpartisk göra intrycket af ett försök att, som man uttrycker sig, måla den onde på väggen för att få piska upp honom, Alla tänkbart ofördelaktiga sidor äro framlagda och att recensenten i är Depådade fortsättälgen al kritiken skulle vara benagön till något erkännande åt den man, som han här sökt beröfva, så att säga, all litterär heder och ära, är väl föga antagligt. Detta om hela uppsatsens ända. För att i mån af Vårt ttrymme göra någon ånmärkning Keträftande detaljer; skola vi nöja dså ed att feferera en åf retelsenten upptäckt hufvudbrist: Buckles sak nad af källstudier. Han reder sig, säger recensanten, i sjelfva verket med historieskrifningen så, som en ung botanist skulle reda sig med växtfysiologien, innan han ännu sett en enda cell under mikroskopet. Takttagelsen förefaller oss utomordentligt kortsynt, ty låt vara attförfattaren ej framlägger några resältat af mintlivsa Arkiv: forskningar eller andra osmälta detaljer, hvilka kunna vara förträffligt på sin plats t. ex. i en skildring af Sveriges inre förvaltning under några tiotal af år — skulle häl icke derför ega rätt och förmåga att sjelfständigt behandla ett af andra samladt material! Man skulle tvärtom kunna tro, att kulturhistorikern mer än någon annan eger denna rätt: befintligheten af ett rikhaltigt och tillförlitligt material bör vål jäst elda honöm att väl abvända detsamma, Och han torde derunder dock i viss mån kunna säga sig sjelf bryta stenen till sitt verk — hvaröfver recensenten så mycket ondgjort sig — om än ej detaljerna vid stoffets sofring tydligen visa sig. Har man ej sjelf brutit någon sten, så skrifver man troligen en kulturhistoria af samma slag som F; Kolbs, ett tinderhaltigt kompilat, hvilket recensenten, för styrkan i sin argumentering, borde noga aktat sig att sammanställa med Backles verk, påtagligen en lika olycklig blunder som jemförelsen med Bichner. Nog af, vi återgå till en kortfattad redogörelse för det nyutgifna häfte Vi härmed ville anmäla. Af de båda essays itat Buckle, som här meddelas i öfversättning af samma hand, som försvenskat civilisationshistorien, är den första en uppsats som för fattaren vid något tillfälle skref för journalen Frasers Magazine, den andra ett föredrag som han hållit i Royal institution i London; i bokform utgåfvos de första gången i Newyork 1866. Samma fängslande originalitet, som förf. röjer i sitt större verk, må läsaren visserligen icke vänta sig i dessa korta undersökningar af frihetens begrepp och af qvinnanus inflytande på vetenskapens framsteg, men de ådagalägga i sin mån det ärliga sanningssökande, för hvilket den i så svarta färger utmålade frie tänkaren ej drog i betänkande att uppoffra sin ungdom, sin förmögenhet och genom alltför öfveransträngande arbete kanske slutligen sitt lif. Äfven de ha derför förtjent ett bättre öde, än det möjligen stundande, att under åberopande af lösryckta och kanske oärligt citerade ställen med hätskhet förkättras,