Aftonbladet – 16 november 1872, sida 3

LITTERATUR-TIDNING. Innebåll: Buckle, Smärre uppsatser. — Öfversigt af svenska litteraturen. — Litteraturoch konstnotiser. Smärre uppsatser af H. Th. Buckle jemte en lefnadsteckning öfver, författaren. Öfversättning af O. W. Ålund. (L. J. Hiertas förlagsexpedition.) Såsom ett ganska intressant bidrag till kännedomen om den man, hvars förkättrande blifvit på vissa håll nästan en modesak, kunna vi anbefalla såväl de båda uppsatserna, som lefnadsteckningen. Af deförstnämnda önska vi särskildt framhålla den om friheten, författad med anledning af Stuart Mills bok i detta ämne. Helsosamt vore bland annat, om de, som beskylla Backle för materialism, ville göra sig den mödan att genomläsa lessa blad, vitnande om en föga vanlig adel I åsigter och lyftning i ider. Allting kan emellertid förvridas, och det skulle icke förvåna oss, om man en vacker dag finge se en mördande recension öfver detta lilla häfte, inledd med ett lösryckt prof på Buckles teorier, så beskaffadt som det, hvilket nylisen togs till motto för en strängt kritiserande uppsats i Svensk tidskrift för litteratur, utgifven af H. Forssell. Enär viiett Stockholmsblad upprepade gånger fått uppbära klander derför att vi berömmande uttalat 088 om i fråga varande författares Civilisationens historia och särkildt af samma kollega fått en uppmaning att taga nyss nämnda kritik ad notam, sä begagna vi tillfället att derom yttra ett par anmärkningar. Recensenten inleder, som antydt, sin framställning med ett motto, hvilket måste inge hvarje med Buckle förut obekant läsare den föreställningen, att denne skriftställare knappt besitter den allra vanligaste sundhet i omdöme. Må våra läsare sjelfva fälla utslaget om detta sätt att citera, som, hvilka förtjenster det för öfrigt må ha, åtminstone icke har den förtjensten att vara ärligt. Förhållandet är följande: Buckle har anmärkt, att historieskrifvare vanligen betrakta som sin uppgift att endast krönikeartadt uppräkna en mängd händelser, som de här och hvar kunna späcka med sådana moraliska och politiska reflexioner, som synas dem nyttiga. I enlighet med denna uppfattning, säger han ironiskt, kan snart sagdt hvilken författare som helst uppträda som historieskrifvare. Vore han än af tanketröghet eller naturlig oförmäga ur stånd att behandla vetenskapens högsta grenar, behöfver han endast använda nägra är på läsning af ett visst antal böeker för att göra sig duglig att skrifva ett stort folks historia, och hans verk blir en uuktoritet i det ämne det bshandlar. Som notto för sin kritik använder nu recensenten: