Aftonbladet – 16 november 1872, sida 3

lan En fasansfull tilldrågelst, söm tima de på Wenicein under de stormfulla dagarne i början af denna vecka, skildras på följande målande sätt i Wenersborgs-Posten.! Den som, var nte så tidiet sem vid sjutiden på morgonen i ötsdags kunde höra genomträngande nödrop från yttre hamnen. Genom gryningen kunde man snart urskilja hvarifrån dessa kommo. Vid duc dalberna utanför badhuset lag nemligen som vanligt några seglare förti Sida. oc land dessa hade en gålgas i barlast kommit löss och snart af den väldiga sjön kastats n i riktning mot Dalbobron samt med sin akter nedborrats i sanden ett par hindra alnar från ämndå brö.. Tmot denna bräckliga farkost med dess svaga besättning började nu de rasande vågorna ett förstöringsarbete, som småningom skulle krönas med den ohyg Ligaste fri mgån Vid nio-tiden gick mesanmasten utver bord oc) med detsamma tycktes fartyget bokstafligen tas tvärt af på midten, varande dess akter fullständigt under vatten, medan fännu fören med stormasten sköt upp öfver vågorna. Längst ut under bogsprötet syntes ett N lefvande gestälter röra sig. Det var far och son. De hade bildat sig ett slags skärm af ett segel och fastsurrat sig vid spelet, sålunda bidande från andra en hjelp den de icke mera kunde gifva sig sjelfva, En sådan tycktes väl också utan Synnerligen stora svårigheter kunna komma dö iödstälda till del. Flera hinäåra menniskor stodo ju samlade på Dalbobron. I hamnen lågo 3 å 4 ångare med sina besättningar, bland hvilka säkerligen mer än en modig sjöman fanns beredvillig ett bispringa med döden kämpande kamrater. Ja väl, män fonnos nog och antaågligen äfven modiga — men det var någon ting annat sem vår lika nödvändigt. men som icke fåtins. och detta var en båt! Vi behöfva ej säga att vi härmed mena en farkost af det slag, som verkligen gör skäl för namnet. Och dock skulle nog försök göras äfven med en svag farkost. Att begifva sig ut på en sådan sjö i en båt föga bättre än en ökstock var visserligen alt allt för uppenbart kasta sig I armarne på döden — men försöket gjordes ock. Snart se vi de begge modige männen — det var skepparen Oscar Abraharäson och maskinisten Vi härvarnöde teater G. fundberg — på sin Umhligå planka kastas upp och ned bland dop yrande bränningen och allt mera närma sig det ur vågorna uppskjutande vraket. Med den ytterligaste spänning åsågs denna färd af den få bron samlade mängden. Än tycktes de under långa stunder ej röra sig ur fläcken, än såg mat dom med sin lilla båt På toppen af en jättevåg, än försvann den totalt i djupet, tills den ömsidergverkligen hade lyckats nådmålet för sin vådliga färd. Det tycktes dock vara först nu som de egentliga svårigheterna inställde sig när det gällde att få de skeppsbrutne ombord. Räddarne voro visserligen försedde med ändar och dylikt som härför erfordrades; men det oaktadt strandade alla deras försök mot den svåra sjöången. Fyra gånger kastades af herr Abraamsson en lina åt de nödställde, men lika många Fänger misslyckades försöket, ty de som skulle mottaga den voro stelfrusna af kölden. Ändtligen gick äfven stormasten öfver bord och hade i sitt fall så när krossat den lilla båten och de modiga männen, hvilka nu, fallkomligt uttröttade, sågo sig ur stånd till vidare ansträngningar, utan måste ge signal åt land att bli inhalade förmedelst den lina, som för sådant ändamål var fastgjord vid båten. Detta arbete lyckades och begge återkommo snart nog oskadade till stranden, ehuru det snarare tycktes vara isklumpar än menniskogestalter, som ändtligen stego i land efter den vådliga färden. Men ännu skulle ett par försök görås att rädda de olycklige, ehuru med lika liten framgång. Så begåfvo sig skomakaren Edvard Carlsson och skepparen Sven Jansson uti en båt, men kastades snart i land mot Dalbobergen, dervid hr Carlsson blef temligen illa medfaren, utan att dock allvarsammare skadas. Slutligen utgick ännu en tredje båt, denna försedd med lifräddningsbojar och utsänd af grefve Taube; men sjön hade nu — det var vid 12:tiden — biifvit så våldsam, att båten blott förmådde arbeta sig en mindre sträcka från land, då den såg sig nödsakad att återvända. En kortstund härefter hade äfven deskeppsbrutne slutat sin kamp. Sonen kastades först öfver bord. Nan tyckte sig rvid se fadern göra några förtviflade. rörelser, tills äfven han slukades af en svår brottsjö och begrofs i vågornas djup: Sonen var 16 år gammal. Fadern, som var skeppare å der förolyckade, i Åmål hemmahörande galeasen, hette Abraham Olsson. Han var ifrån Ljungskile och omkring 60 år gammal. Han egde ännu en son, 12 år gammal, äfven tillhörande besättningen å den förolyckade skutan; men denne hade en stund innan galeasen lösslets gått ombord å ett bredvid liggande fartyg och blef sålunda räddad.