Aftonbladet – 15 november 1872, sida 3

n I närmast är i fråga. Sedan på hätdvunne l I sätt kallelse utgått, hade såsom vanligt e f mängd studenter samlat sig på Lundagård ;men ett betydligt antal bland dessa had I kommit tillstädes hvarken för att deltaga tåget eller passivt åskåda det, utan för at 1 öfvertyga sina kamrater om, att den gaml tIseden var alldeles föråldrad och innebar et -luppträdande, som ej var studenter värdigt I Funnes berättigade skäl till klagan, kund lämpligare medel väljas, man borde derför ,Igå upp på föreningssalen för att ostördt öf I verlägga om saken. Detta råd behagad lej alla, ty det stred mot gammalt skick oci bruk, den, som ej ville vara med, kunde jt låta bli. Man fann dock snart, att denn Mikgiltighet för hvarandras meningar och låtgöranden föga stämde öfver ens med der kamratsanda, som dock ingen ville förneka Thvadan äfven de för öfverläggningar obe nägne gingo med upp på salen. Genom der yppade meningsskiljaktigheten hade;emeller Itid stämningen blifvit betydligt upphetsad och då meningarne ej voro enigare angående klagomålens berättigande, steg temperaturen ytterligare. Faktiskt var dock, att ett miss. nöje existerade, och alla önskade lika att få det häfdt. Olika medel för detta ända mål föreslogos, men man enades slutligen derom, att de anförda besvären skulle af några dertill utvalde framföras till den, de rörde, och sålunda af hans svar kunna utrönags, huruvida ej det hela härrörde från ett missförstånd. Såsom en följd af den upphetsade stämningen och otåligheten torde man kunna betrakta det de närvarandes mindre välbetänkta berlnt att sjelfva åtfölja de deputerade vid afhemtandet af svaret. Med bestämdhet kan jag dock upplysa, det intet slags oväsen skolat; inträffa, äfven om det erhållna svaret ej varit tillfredsställande. Man hade nemligen beslutit, att i detta fall vända sig till rektor, men att i intet fall låta något opassande uppförande komma sig till last. Och sådan är andan inom Lunds studentkår, att man har fullt skäl att antaga, det ingen dess medlem skulle velat bryta mot detta gemensamma beslut. Beträffande de akademiska lärare, som voro närvarande vid sammankomsterna, så borde det vara öfverflödigt att nämna, det de der infunnit sig för att söka ställa till rätta hvad som vore i olag, och just deras närvaro vid dessa tillfällen torde kunna tjena såsom bevis derför, att en förtroendefull beröring mellan lärare och lärjungar vid vårt universitet eger rum, något, som äfven framgår af eder egen brefskrifvares yttranden och, såsom mig synes, af sjelfva: utgången af den sak, som är i fråga. För egen del åtog jag mig utan tvekan att leda förhandlingarne, emedan jag visste att Lunds studenter, om de bragtes till allvarligt öfvervägande, icke skulle stanna vid beslut, som voro dem och deras ordförande ovärdiga, och emedan jag var öfvertygad, att det för handen varande missnöjet hade sin grund i ett missförstånd, som skulle blifva på ett tillfredsställande sätt löst, om saken blefve framstäld för den, som den angick. Ty af svårare art voro ej de anförda besvären och fastheten jemte rättvisan i den ifrågavarande lärarens karakter bestreds af ingen. Också syntes mig denna min uppfattning hafva vunnit full bekräftelse, då å andra sammankomsten min fråga: Är denna sak härmed slut? besvarades med ett enstämmigt ja! Det goda förhållandet mellan lärare och lärjungar samt mellan dessa sistnämnde sinsemellan ansåg jag dermed vara återstäldt och dertill en gammal osed uttryckligen bruten, hvilken allt för länge öfverlefvat den tid, då den utan allmänt ogillande kunde ega rum. Min glädje här öfver uttalade jag i några ord, ehuru de just ej föllo sig så, som eder brefskrifvare anfört dem. Att för öfrigt denne gifvitsaken större dimensioner och starkare färger, än den i sjelfva verket hade, och att han visat sig icke vara fullt tillfredsstäld af den gifna förklaringen (nemligen att den ifrågavarande läraren varit så långt ifrån att hafva velat såra någon, att han icke eng förut vetat af att han gjort det), torde hafva sin grund i den hetsiga sinnesstämning, under hvilkens inflytande han affattat sin skrifvelse och som genast i de första raderna deraf röjer sig. Ty näppeligen kunde han väl vid lugn besinning vilja påstå, att Lunds universitet har den! pgenskap att sällan väcka uppseende från. någon förmånlig sida. Ser man på sakenlj opartiskt och med kännedom om våra tralitionella förhållanden, så tyckes den mig inskränka sig dertill att ett missförstånd existerat, som blifvit häfdt. De omilda slutsatser, som deraf dragas i Aftonbladets artikel af den 8 dennes, synas mig derföre icke vara berättigade, helst om det erkännes, att det subjektiva examensväsen, som hos oss är regel och som blott genom en förordning från högre ort kan änlras, är ett missförhållande, som lätt gifver anledning till dylika obehagligheter. För öfrigt är. det min mening att brist på personligt mod lika litet kan rättvisligen tillvitas den svenske studenten som svensken i allmänhet, då deremot ingendera torde kunna fritagas från en viss retlig ömtålighet i saker, som röra personliga förbållanlen. Och utan att vilja inlåta mig på nåson jemförelse mellan småstadsoch hufvuditadsuniversitet tror jag dock mig kunna ingifva såsom något faktiskt att den. personliga beröringen mellan lärare och lärjan sar vid de förra visat sig lifligare än vid lesenare. Lund den 12 November 1872. E. F. Gustrin. ERSKESKSERANENREPRSOEN Strödda mnderrättelser. Falk. och landhegkrifnine