Aftonbladet – 14 november 1872, sida 3

lr, , Ven UVUR BILD, TGL IEEE SMG SIGUb .J Idealet er Massen og dennes guddommelige Å L j Ret; den er den nationale Udviklings Ud-Igangspunkt saavel som dens Endemaal, og da det saaledes ikke er Massen som skal -Ise op til sine styrere, men vel disse som -I skulle finde sin Löftelse ved at se ned til log lade sig lele af den, og da Massen overladt til sig selv tilsidst kun ledes ved de -Inaturlige d. v. s. de mindre gode Motiver, Isaa fölger heraf at Udviklingen gaar nedad istedfor opad; den gjör Folket slettere istedet for bedre. (Jemför Betragninger i an-I ledning af Folkehöiskolemödet,at P. O. Schiött, I professor. Christiania 1872.) En dyster skildring, i sanning! Dock ej I dystrare än att den väl förlikar sig med hvad flere andra iakttagare förtälja angåJende tänkesätten och stämningen hos det lunga norska folkpartiet. Afståndet är ofantligt mellan dylika teckningar ur den prosaiska Verkligheten och t. ex. hr Björnstjerne Björnsons skimrande fantasibilder af det Norge som kommer,. Hvem har nu rätt: den nyktert pröfvande hvardagsmenniskan eller skalden, folkandens inspirerade lofsångare? Måhända svarar man: skalden är en fjerrskådare, hans blick tränger längre fram än hvardagsmenniskans. Välan; men låtom oss då uti denna fråga ställa skald mot skald! Der man lyssnat till Björnstjerne Björnson, bör man äfven skänka gehör åt Henrik Ibsen. Hos Norges båda stora skalder möta vi fullständigt motsatta iskådningssätt vid bedömandet af deras fäderneslands politiska förhållanden. Den ene, partimannen, som lefver midt uppe i dagens strid och kif, synes ej kunna finna nog starka ord för att nedsätta intelligensen och förherrliga folkligheten i alla dess skepnader. Den andre, betraktaren på afstånd, vargsnar de fladdrande irrblossen och skuggorna, som falla tätt öfver folkets stig. Det är knappast en dikt i vanlig mening: det är en åkallan till en nyuppfunnen guddom, som ljuder från Björnstjerne Björnsone läppar, då han utbrister, i sin hymn till folkanden (införd i Norsk Folkeblad i Februari 1872): Ja, hvor er du, vor Gud-födte folke-ånd, hvor? Her er tusen, der venter som jeg. Hvorfor dvseler du nu, når du ser, hvor vi tror, at du sidder i skyerne over vort Nord! At du styrker vor Sag i den kempende kår, at du herlig en dag mellem Tvivlerne står; — Men jeg vilde du kom nu i samlingens år!s Dock — hurudan blir väl den samling, parliandan mäktar bringa till stånd? Ett bedrägligt sken, en lögn, som döljer sig bakom de dimmiga frasernas slöja! Fjerran från hemmet uppdagar Henrik Ibsen; At Hjemmets Liv og Tvesyn slutter inde Ett Folk, som klöver sig i Spredtheds Splid Og flokker sig om Samlingstankens Minde. Han ser huru frestaren, sjelfviskhetens, tvedrägtens ande, smyckar sig med folkandens namn, och han varnar för den onda makt, som nu smyger fram uti Norge: -Hvad lusker der ved Kveld paa krögte Veje? hvem er han, Skuggen? har jeg set ham för? han Jlöfter Klinken let paa Bondens Dör, gaar som paa Sokker bent til Mandens Leje ; — !han hvisker örd i Öret paa den hvilende, — og saa til neste Nabo — lydlöst smilende. Og det er ikke een. jeg ser, men mange, og det er ej blott Ord, jeg kan fornemme: — jeg höre som en Dur af dumpe Sange en Dös, som tager Sind og Sans til Fange, et Bys, som summer Drömmens Digt i Glemme. Hvem er de. Skuggerne? Hvor har de hjemme? Af Hafsfjord stiger de! Op, Dagens Mend! Till Haralds-Dyst! De döde gaar igjen!Så Henrik Ibsen vid Norges tusenårstest. Högt öfver folkpartiets intressen stå för honom fäderneslandets heliga kraf, som lida förfång under den bittra inbördes fejden. Men lemnom Norge; det är ej blott der, åe döde gå igen. Afven i Danmark hemtar det nyväckta politiska lifvet hos allmogen till stor del sin närlng ur hatet mot herremännens. Härstammande från det hårda förtryckets tidehvarf, fortlefde detta hat äfven sedermera och upphöjdes till ett slags politisk dogm just på den tid, då ropet på frihet ljöd starkast, Vid allmogens sammankomster och festliga gillen under bondeväckelsens dagar inpräglade partiledarne hos sina åhörare nödvändigheten af misstänksamhel gent emot alla af annat stånd, äfven då de sade sig vara bondens-vänner. Det var vid ett sådant tillfälle den förenade vensterns nuvarande höfding, hr I. Å. Hansen höll sitt malden-speech som folktalare med ett föredrag öfver temat: stag dig 1 akt för dina vänner!s -Du skall icke tro någon af embetsmännen, godsegarne eller de öfrige herrarne, var hans råd till bonden. Tro kun Dig selv og tag Dig iagt for dine Venmer! Derjemte höll man tal för allmänanden (deu tidens folkande!) och höjde bägaren till on skål för ett allvarligt och djupt kändt hats. (Jfr. Fra Bondeopvekkelsens Tid, at V. O. 8. Topsöe, s, 22 f) På detta sätt erhöll det danska folkpartiet sitt dop vid det politiska ha tets invigningsfest, Den onda såddens frukter hafva ej uteblifvit. Bland de mångfaldiga anklagelser, kom riktats mot den förenade venstern under den senaste valstriden torde knappast någon vara förtjent af större uppmärksamhet än den som i mörka färger skildrar partiets inflytande på folkets sedliga och nationella lif Af deras frukter skolen I känna dem!z Med dessa ord som ingångsspråk har en författare i Fedrelandet (den 7—8 Augusti). uti en behjertansvärd framställning erinrat derom, att det, hvorpaa det kommer an, det som tilsidst enten skal forsvare eller földe Venstre ligesom ethvert andet politisk Parti, er Beskaffenheden af de aandelige Frugter, som dets Virksomhed afsetter i Folket. Från denna synpunkt fäller han sitt omdöme angående vensterna ioflytande på folklifvet, 2Som den fuldeste og modneste Frugt, hvilken Venstres Virksomhed har afsat i Folkets aandelige Liv, maa desveerre nevnes et dybt og inderligt Klassehad. Den danske Bonde er sikkerlig slet ikke anlagt hertil. Nogen Forsigtighed parret med lidt Mistenksomhed mot Fremmede, iser saadanne, som ere i Besiddelse af flere Kundskaber og en höjere aandelig Udvikling end han selv, og som derfor ere i Stand til, om saa skulde vare, at före ham lzengere med sig, end han just önskede, forvandles3 lettelig til Tillid.. ia andael til SS Al ve te nr fr ft rn EA Pr STAV RER