Aftonbladet – 14 november 1872, sida 3

te Re a ga samfundsklasserna äro i sjelfva verket folkets naturliga fiender. Till en sofism af samma art gör sig Vårt nordiska folkparti skyldigt. Folket, det är allmogen; dess vilja — folkviljan? — bör under alla omständigheter åtlydas, dess kraf tillgodoses framför alla andras. Sådan är den tankegång, som här i Norden drifvit bonden att börja utrotningskriget mot intelligensen. Det er ikke blot Feilsyn, Misligheder och Overgreb i i det Enkelte, Landfolket med brendende Uvillie vil sette Stempel paa, yttrar på tal om detta ämne en dansk skriftställare (hr Rud. Schmidt, utgifvare af tidskriften For Ide og Virkelighed, 1871, TI, sid, 275 f.). Ligesom hin Dannelse har villet beherske Alt, bliver den nu underkjendt i Alt, fordömt i Rod och Vsesen, truet med Tilintetgjörelse, — — Vi hafva i vor Udvikling oplevet den Synderlighed, at Intelligensen er bleven et Smedeord, der slynges hin Dannelse i Öinene som Vidnesbyrd om Haan og Mistillid. Til samme Tid tilkjender den Retning, der saaledes polemisk skyder op, sig selv dristig den Sikkerhed, den fradömmer sin Modpart. Det er den, som er Folket i dets egenlige Kjerne. Istedetfor det gamle Blad Almuevennem er traadt en Folketidende, der, idet den tager Helhedens Navn, ogsaa gjör Krav paa at udtrykke Helhedens sande Interesser. I god Overensstemmelse hermed kalder det Flertal, der dominerer vort ene Thing, sig den bevidste Folkemagt; thi denne Benevnelse er kun det politiske Udtryk for en Selvsikkerhed, der paa alle Omraader vil have sin Tanke frem, selv om den er nok saa uklar og ustöttet af Kundskab och Undersögelse, og som uden Sky l: bryder de gamle Opfatninger, de vedtagne Afgjörelser i Sönder med en ligesaa absolut Fordömmelsedom, som den der laa i Böddelens Ord, naar han i svundne Tider sönderslog et forspildt Adelskjold: Dette skeer ikke med Uret, men efter Fortjeneste! Folket, det är allmogen! Med denna sofism till utgångspunkt har folkpartiet sökt skapa ett nytt slags aristokrati, en ut-: korad klass: bondeklassen. Följderna hafva blifvit så olycksbringande som möjligt. Det har visat sig, att öfverallt der det i fråga varande faleka betraktelsesättet fått göra sig gällande, alstrar det hos allmogen en i hög grad misstänksam och hatfull stämning mot den s. k. herremannaklassen.. Ingenting är naturligare, under de nämnda förutsättningarna! När bonden blifvit af sina läromästare så att säga inexercerad uti den öfvertygelsen, att han sjelf är den äkta fullblodsmenniskan, folkandens utvalde son — hvad under om han då tager steget ut och förklarar: alltså äro de öfriga samfundsklasserna — bördens, kapitalets, lärdomens män — obehöriga inkräktare! Och mot inkräktare äro ju hatets känslor väl på sin plats! Vi stå här inför ett faktum af synnerlig vigt vid bedömandet af folkpartiets verksamhet. Det är af intresse attl1 lägga märke till, hurusom i alla de tre nordiska länderna iakttagare af vår nyaste politiska utveckling fästat uppmärksamheten på de nämnda karakterfelen hos bondedemokratien. Hvad vårt eget fädernesland beträffar, torde jag kunna hänvisa t. ex. till en afhandling om demokratien i Sverige uti tidskriften Framtiden (1869, 7:de häftet), tillhörande den serie politiska betraktelser, som på sin tid följdes med uppmärksamhet inom pressen. Afhandlingens författare, ehuru i vissa frågor närmande sig landtmannapartiets ståndpunkt, anser dock, att den del af befolkningen, som är bestämmande i afseende på Andra kammarens politiska färg, ännu för närvarande är behäftad med en väsentlig ofullkomlighet, som det nog lärer fordra lång tid att undanrödja. Der det demokratiska tänkesättet vunnit stadga och verkligt erkännande, yttrar förf., der försvinna alla klasskilnader: hög och låg, rik och fattig äro lika: inbördes afund och split mellan klasserna kan ej finnas, emedan under allas jemnlikhet och den oupphörliga vexling af vilkor, som naturligen och nödvändigtvis eger rum, alla anledningar dertill saknas. Detta kan man emellertid ännu icke tillämpa på vår för öfrigt ypperliga allmoge. Gammaltförtryck, sekelslånga orättvisor hafva qvarlemnat ett minne, som icke lätt bortdör, och som ännu uppenbarar sig såsom en temligen utpräglad misstro, om ej hat mot den sg, k. herremannaklassen, ehuruväl det numera är svårt och nästan omöjligt att upp: draga gränsen mellan herre och bonde, — — — Under sådant förhållande vore det förgäfves vänta att allmogen skall uppfatta sin politiska ställning ur den allmänt: Ph et a 0 MO FR ee MM 0 Hl Hö folkliga synpunkt, som här ofvan antydts. Så länge ännu något af dessa bedröfliga hågkomster från tider af våld och förtryck qvarstå, skall den komma att känna sig såkom en klass, och såsom sådan i mänga hänseenden låta sig vilseledas samt följaktligen icke komma att utöfva ett så gagneligt inflytande på vår politiska utveckling, som den under andra förhållanden skulle SÖra.n Ur det ännu qvarlefvande minnet af ett sammalt förtryck söker vår författare, som man finner, förklara allmogens fiendtliga stämning mot herremannaklassen. I det föregående har äfven jag antydt sammanhanget mellan det forna ekonomiska förtrycket, som varit i stort i synnerhet uti Danmark, och bondens nuvarande benägenhet att ensidigt tillgodose det ekonomiska klassintresget. Derjemte har jag sökt visa, burusom denna sjelfviska benägenhet förleder bonden till att betrakta sin egen klass såsom det egentliga folket och öfriga samfundsklasserna såsom z2folkets fende, Måhända ännu starkare än i Svarige pri per detta slags falska demokrati omkring sig i Norge. Orediga poetiskt-politiska svärmare hafva derstädes satt i omlopp en folklig jargon af särsta slag, som i betänklig grad förvirrat allmogens rättsbegrepp och politiska omdömesförmåga. En starkt nivelleraunde riktning går genom Norges samhällsutveckling i våra dagar. Begreberne Frihed og Lighed vil man have forstaaet saa abst kt, I väsentlig ForOS pd hg fö ha pt ka heta ft mh Å M ic b fc fc 4 v pc