Aftonbladet – 14 november 1872, sida 2

ör så många olikheter, att dessa senarelt springa klarare i dagen än de förra. 8 Redan med afseende å arbetsfältet är olikheten i ögonen fallande, Runebergs arbetsfält är skaldens, den hänryckande, lifvande, fosterlandskänslan höjande. Lönnrot är den härdige samlaren, det oförtrutna, trägna arbetets man och Snellman slutligen, är tänkaren, som till klärt medvetande vill bringa hvad som genom skaldens och samlarens verksamhet mera instinktlikt än reflekteradt af folket kännes, Men denna olikhet är dock icke den v: sentligaste. De tre männen, Runeberg, Snellman och Lönnrot, reprezentera ock i viss mån skilda riktningar, skilda åskådningssätt hos värt folk. Johan Ludvig Runebergs språk är det svenska, hela hans vackra, storartade folkeliga åskådningssätt är en frukt af den svenska bildningens inflytande. På sitt sköna svenska modersmål har han sjungit ut de tankar och känslor, som bo i hans själ, och utan att sjelf aktivt deltaga i dagens strider, i de tillfälliga opinionernaa kamp mot hvarandra har han: konseqvent i hela sin diktareverksamhet afsett vårt folks kännedom af sig sjelft, af sina egna kraf l ter, till hvilka han hänvisat det, då detl: gällt att uppehålla dess tro på en framtidl af frihet och oberoende. I nationel mening svensk till hela sitt äskådningssätt och aldrig tveksam med afseende å det språk han för sitt ändamål bort begagna, har han likväl insett vigten af vårt folks statsliga enhet, betydelsen af dess politiska frihet, och för vinnandet af det mål, dit detsamma med afseende härå bör sträfva har han sökt bringa det till kännedom af och känsla för båda de nationaliteter, af hvilka det utgöreg, Ar Runeberg en storartad, ärorik representant för det svenska språket och den svenska bildningen i Finland, så har deremot den finska nationaliteten i Elias Lönnrot en den ädlaste, den mest aktningsbjudande målsman. I Finlands välgång och lycka seende den högsta lagen för sin verksamhet, har han, medveten om att sjelf tillhöra den finska nationaliteten och medveten om sina pligter mot denna, egnat densamma sitt kärleksfulla arbete, sölunda tillika på naturligaste väg gagnande det hela, det gemensamma fosterlandet. Lika ädelt human som Runeberg har Lönnrot troget arbetat för sin sak, utan att någonsin tillåta sig ett sårande uttryck eller ett angrepp mot den svenska nationalitetens berättigade anspråk att i värt land existera och utveckla sig. I detta afseende utgör han eu ädel förebild för ett sanut finskt arbete i vårt land, ett arbete, som har föga gemensamt med det som ntvecklas af vår moderna fennomani. För upphöjd till hela sin själ för att vara en formalismens man, har Lönnrot sökt att genom handling verkligt gagna den nationalitet han tillhör, men aldrig instämt i fennomaniens högljudda skrik om finska gatuskyltar m. m. lika så litet som i dess ständiga glåpord mot vårt svenska språk och vär svenska bildning. De ord om våra båda nationaliteters rätt att sjelfständigt utveckla sig, hvilka Lönnrot vid den nyligen firade studentfesten uttalade, bära ett vackert vitnesbörd om den klara, sannt nationella och sanntfosterländska ståndpunkt han intager och kunna gifva våra moderna jungfennomaner en hänsyftning om hvartåt de helst kunde rikta gin verksamhet. Johan Wilhelm Snellman, den tredje af de män, som utgjort föremål för studentkårens fest, har gemensamt med Runeberg det svenska språk, på hvilket han utvecklat sin literära verksamhet, och gemensamt med Lönnrot sin nitälskan för den finska nationalitetens höjande och utveckling. Men från båda de nämnde männen skiljer han sig deri, att han ständigt stått midt inne uti och aktivt deltagit i utkämpandet af de strider, sora vid det ena eller andra tillfället stått på dagordningen, samt att han måhända till följd deraf ej kunnat intaga den lugna, opartiska ståndpunkt, som för desse varit utmärkande. Med skäl kan han anses såsom faIder för just den fennomani, hvilken utgör en så skriande motsats till både Runebergs och Lönnrots syften och verksamhet. Redan Il vid början af sin verksamhet aktade han icke för rof att mot den svenska bildningen i Finland utslunga det mer sårande än försonliga tillnamnet: En hågoch kraftlös tiggare och gaf sålunda klaven till den Isvensk-fiendtliga riktning, som nu på ett så bjert sätt gör sig gällande. I Men hvad som utgör Snellmans evinnerliga förtjenst och hvilket bevisar, att äfven han, åtminstone ursprungligen, lifvats af delvis Isamma frisinnade idger, som hyllats af RuIneberg och Iönnrot, är hans egenskap af latt vara I viss mening Finlands förste publi leist. Snellman var den; som öppnade en l allvarlig, i frisinnad anda hållen diskussion öfver Finlands lifsfrågor, som käckt uttalade hvad som på de tider, han började Jsin publicistiska bana, Jåg hans folk var mast om hjertat. Att följderna af denna publicistiska verksamhet varit betydande, -Ikan icke betvifias och i och med detsamma är Snellmans, enligt vår tanke, största ketydelse angifven, Då vi kommit att nämna Snellmans publieistiska arbete, framställer sig sjelfmant ännu en olikhet mellan de män, gom jemte Jhonom af Finlands studenter hyllats, Ru ;Ineberg och Lönnrot hafva i hola sitt sträf-Ivande varit konkeqventa, 1 sitt patriotiska vjäskådningssätt alltid desamme, och ett ord Jaf klander eller bitterhet mot dem har hört till de sällsyntaste sällsyntheter. Icke så Imed Snellman. I fråga om JanuariutskotItets betydelse afföll han fråg de principer, ;Isom förut för hans verksamhet varit 1edande likaså I nressnetitianafråran vid 1Q67 fat at It fn ng Jr