Aftonbladet – 14 november 1872, sida 2

nnorlunda förklara denna motsägelse, änjsi enom antagande, att svenska lappars flytt-fi ing till nuvarande Finmarkens amt åtmin-h tone varit ytterst obetydlig. Omedelbartv ch hufvudsakligast var det Norge, somjlj rabbades värst af åtgärden; i sina något flägsnare verkningar träffar den, såsom ängre ned skall visas, äfven Sverige på tt sätt, som gör det för vårt land icke nindre önskligt, att den måtte kunna unlanrödjas. Se vi nu något närmare på gränsspärringens följder för Norge, så märkes först. utt nomadlifvet i Finmarkens amt, hvilket nnesluter tre femtedelar af hela Norges enhjordar, drabbades af svårt lidande, i det wtt dervarande renbetesmarker ej voro för oehofvet tillräckliga. Till råga på dessa ;värigheter kom den obarmhertiga stränget, hvarmed gränsspärrningen från finsk ida tillämpades. Det medgafs ej ens finska nenigheter eller enskilde, som egde vidsträckta, obegagnade renlafmarker, att lega vort dem till sina norska grannar. Hela renhjordar, som anträffats på finskt område ha blifvit konfiskerade. Professorn i Kristiania J. A. Friis yttrar i sin nyligen ut gifna, innehållsrika och särdeles läsvärda lapska resa, att de nära 15,000 djur, hvarmed renantalet i Östfinmarken minskats under åren 1855—1865, antagligen dels omkommit af brist på bete, dels tagits i be slag å finska området. Dessutom funno sig. Kautokeino-lapparne, öfver 200 personer med l. omkring 20.000 renar, nödsakade att utl. vandra till Sverige och der söka sig en tillflykt såsom svenska undersåter. Slutligen bör tilläggas, att de svenska lappar, som nödgades söka sommarvistelse i Tromsö amt, naturligtvis ökade den trängsel, som der redan var stor nog, att ej tåla någon tillväxt utan påföjd af ytterligare kollisioner mellan de bofaste och nomaderne. Sedan Ryssland sålunda spärrat sin gräns, förhåller det sig med den i svensk-norska traktaten af 1751 öfverenskomna reciprociteten sålunda, att Sverige ej är i stånd att åt Finmarkens amts lappar, som 1865 hade öfver 65,000 renar, erbjuda något vinterbete, att deremot svenska lappar tillhöriga renar till ett antal af 90,000 (år 1866) söka sommarbete inom Norges gräns, i Tromsö amt, hvaremot antalet af norska lappars renar; som gå på vinterbete i Sverige är vida mindre. på sin höjd 40,000, hvilket är det antal som finnes i Norge, utom Finmarkens amt, således i Tromsö och vissa sydligare amt (1865). Att vårt land genom ett olyckligt krig tvungits att afträda de -landsträckningar, som erbjödo den hufvudsakliga eqvivalenten för svenska lappars rätt att begagna renbeten i Norge, och som sedermera blifvit för Norges lappar stängda, kan ej om intetgöra det faktum, att Sverige sedan 1852 ej uppfyller ens hälften af den reciprocitet, det har att svara för, eller lemnas utan afseende vid fråga om giltigheten af 1751 års traktat. Orsaken till det ryska maktspråket beröres blott med lätt hand i frih. Diibens uppsats. Då norrmännen, säger han, hvilka i det upplomstrande Finmarken öfversvämmades af finnar och diverse löst folk, som hvarje sommar ditkommo för att fiska, men vållade en mängd oordningar och obehag, började försöka att återställa ordning och för sådant ändamål vidtogo åtskilliga kloka, men något restriktiva åtgärder, uppsade ryska regeringen efter några fåfänga un derhandlingar 1751 års kodicill år 1852. Det är sant, att detta skäl förebars från rysk sida: ingressen till nyss anförda cirkulär åberopar de hinder som styrelsen i Norge lagt i vägen för den finska lappallmogen att lika med de norska lapparne idka fiske och jagt uti Varangerfjorden, oaktadt rättighet dertill blifvit de finska lapparne tillagd medelst traktaten om gränseverket mellan konungarikena Sverige och Norge af den 21 September 1751. Man synes ock inom Finland på vissa båll dela den officiella ryska uppfattningen. Men från norsk sida motsäges den på det bestämdaste. Sålunda har prof. Daa i sina ytterst intressanta Skisser fra Lapland, Karelstranden og Finland (1870) genomgått och, enligt hvad oss synes vara otvetydigt, till fullo vederlagt klagomålen. Verkliga orsaken till de diplomatiska underhandlingarna samt till den med obeveklig stränghet tillämpade gränsspärrning, hvarigenom man tydligen afsåg att nödga Norge till någonting, som den ryska diplomatien ej i godo förmått utverka, var en helt annan. Visserligen äro handlingarna i målet icke tillgängliga, men af vissa yttranden å norska storthinget 1854, som godkände de provisoriska åtgärder, norska regeringen å sin sida vidtagit med anledning af ryska gränsspärrningen, framgår att de storthinget meddelade diplomatiska upplysningar, som behandlades i ett plenum för slutna dörrar, ådagalagt, att det var aggressiva planer, Ryssland fullföljt. Äfven den norska prossen förhöll sig mycket diskret i denna sak, men den engelska hade åtskilligt att förtälja, bland annat att norska regeringen väckt förslag om att vädja till en tredjo makts bemedling, hvilket förslag dock ej af vederbörande i Stockholm gillades. Morning Chronicle t. ex., som på den tiden helt rättfram talade om Rysslands nyligen gjorda försök att förvärfva sig ett etablissåment i Varangerfjorden, tog sig häraf anledning att framhålla, hernsom den ryktbare Laing varit profet, då han mänga år förut sagt, att förvärfvandet af Konstantinopel och Dardanellerna vare för Ryssland mindre vigtigt, än norska kusten narr om 699, och att det vore en förnärmelse mot det sluga ryska kabimettet. om man trodde 3 det icke beredde sig att förvärfva en dylik besittning. För öfrigt — hvad göres mera vitne behof, än det stycke papper, som kallas traktaten med vestmakterna af 30 November 1855, och som, i likhet med