Aftonbladet – 14 november 1872, sida 2

STOCKHOLM den 14 Nov. Sedan längre tid tillbaka hafva, i vår alfös nordligaste delar, de bofastes och nonadernes stridiga och ofta väldsamt nog ammanstötande intressen påkallat den allarsammaste uppmärksamhet. Rättstillstånet har emellanät på det betänkligaste rubats, eller kanske det är rättare att säga, tt just bristen på lämpliga och tillfyllestsörande lagstadganden låtit de fiendtligt vistande parterna göra vilja och våld ill landsrätt. Om ej detta tillstånd geom billiga och förståndiga lagars mellancomst varder athjelpt, torde det väl få anes för gifvet, att på längd det blir icke en bofasta befolkningen, utan nomadlifvet, om kommer att vika och gå under. Just ut detta skäl ha ock personer, som närmare känna de förhållanden, hvilka med denna mgelägenhet stå i samband, lifligt beklasat att det förslag till en svensk-norsk applag, som förelades 1871 års riksdag, ej olef antaget. BSälaunda har professorn frih. 3. Vv. Diiben i en uppsats i de tvenne sistal näftena af Svensk Tidskrift efter noggrant studium af frågan uttalat den åsigten, att applagsförslaget förtjent ett bättre öde. Till denna märkliga uppsats skola vi med första återkomma. Genom den utgång, ärendet fick å 1871 irs riksdag, står frågan ännu olöst och hotande med allt svårare förvecklingar. Det ir oss icke bekant, om vederbörande tillifventyrs kunna vara betänkta på, att inom den närmaste framtiden förnya förslaget till en lösning på samma väg, som sist. Äfven om så skulle ske, synes oss likväl just för närvarande ett annat försök böra göras. Hvad vi härmed afse, och hvarför vi våga tro, att det ej skulle sakna utsigter till framgång, skola vi här i största möjliga korthet förklara, Med de flere anledningar till trängsel och kollisioner mellan nybyggare och nomader, som i andra årtiondet af detta sekel började förspörjas och efterhand förvärrades, förenade sig för tjugu år sedan en ny och mycket väsentlig. När år 1751 de svenske och norske lapparnes ömsesidiga flyttningsrätt mellan båda rikenas Lappmarker närmare bestämdes genom den då i Strömstad slutna gränstraktaten och en dertill fogad kodicill, afsägs naturligtvis hela den dåvarande svenska, således äfven den nuvarande finska Lappmarken, hvilken senare Sverige sedermera genom fredsfördraget i Fredrikshamn 1809 afträdde till Ryssland, Hvarken i detta fredsslut eller i den gränseregleringstraktat, som slöts i Torneå den 20 November 1810, blef någonting stadgadt i afseende på norska lappars rätt att begagna renbetena i den af Sverige afträdda finska Lappmarken, ehuru anledning till ett sådant försigtighetsmått ej saknades, alldenstund det företrädesvis och väsentligen var just de afträdda, finska delarne af Lappmarken, som satte vårt land i stånd att lemna vederlag för svenska lappars rätt att föra sina hjordar på sommarbete i Norge. Icke heller senare, när 1817 en additionel akt till fredstraktaten i Fredrikshamn, väsentligen rörande handelsförbindelserna med Finland, afslöts, eller när 1826 års traktat mellan Norge och Ryssland om de s, k, falles-distriktens delning ingicks, erinrade man sig behofvet, att af Ryssland vinna ett erkännande, omgärdadt af den internationella rättens helgd, hvarigenom svenska statens förpligtelse i detta fall öfvertoges af Finlands beherrskare. Emellertid syntes denna försummelse länge ej skola medföra någon olägenhet:de norska lapparne vandrade fortfarande obehindradt till nu mera finska Lappmarken, Men för två årtionden sedan kom slaget, som plötsligen satte Sverige ur stånd att uppfylla sina 1751 åtagna förpligtelser, och som till Norges skada i väsentlig mån faktiskt omintetgjorde den stadgade reciprociteten. Det var den ryktbara 8. k, gränsspärrnin gen. Genom ett Wasa hofrätts cirkulär af 23 Augusti 1852 offentliggjordes nemligen h:s kejserl, M:ts förordnande, att från 3 Sept, s. å. skall riksgränsen vara stängd för de norska lapparnes renhjordar, samt finska Lappmarkens inbyggare jemväl tillkännagifvas, att de efter nämnda tid icke äro berättigade att beta sina renar inom norska omrädet, eller derstädes idka jagt och fiske. De ytterst beklagliga följderna af denna åtgärd dröjde ej att träda i dagen. Om man betraktar kartan, visar sig lätt att de norska lapparne i nuvarande Finmarkens amt eller östra delen af det gamla (äfven nuvarande Tromsö amt omfattande) Finmarken icke kunde flytta till Sverige annorledes än öfver finskt område, särskildt den numera finska delen af gamla Enontekis socken, liksom å andra sidan svenska lappar endast samma väg kunde komma till Finmarkens amt, tack vare den besynnerliga land-kil, inskjatande mellan Sverige och Norge, som Ryssland fick i 1809 års fredsslut. Följden af gränsspärrningen blef sålunda för de norska lapparne, att de utestängdes både från finska Lappland, der de haft sina väsentligasto vinterbeten, och från Norrbotten, hvars renbetesmar ker de också, om än i mindre mån, dittilis begagnat. Beträffande gränsspärrningens verkningar för i svenske lapparne äro uppgifterna något oklara. De svenska ledamöterne i sista svensk-norska komiten förmäla, att snågre svenske lappar, ehuru troligen i ringare mängd, öfver finska Enontekis-delon om somrarne sökte sig ned till no. cka kusten, och frib, Diiben anför, att brå ning, som afspärrade svenska gränsens stänp.. lapparne från Finmarkens amt, Ryägada en del sådane, särskildt från svenska Enoz!? kis eller Karesuando, att i stället till sommarvistelse välja Tromsö amt, Deremot förklarar norska regeringen, att svenska lappar aldrig sökt sommarbete för sina hjordar i nuvarande Finmarkens amt. Vi kunna ej AE AT Sr kar im. må