Aftonbladet – 13 november 1872, sida 2

Hela angifvelsen synes mig från början ill slut högst orimlig; förefaller den icke r på samma vis, morbror? Högst bedröflig, min lilla! Ellen; likväl innas två punkter, som synas mig af betylenhet. Först och främst är det visserligen nöjligt, om inte rent af troligt, att Bradstock för sin hustru hade yppat hemligheten. Ved vår kännedom om hennes karakter, skulle vi då vara böjda för att att tro, att won genast borde tagit sina mått och steg ör att åter bringa guldet i dess rättmätige sgares händer; men om allt detta är förvällandet, synes det besynnerligt att hon uUdrig nämnt saken till oss. Men ni vet sjelf, bästa morbror, huru motbjudande det är för henne att alls tala mm sin man. Hon skulle inte öppet kunnat ramträda i denna sak, utan att på samma sång lägga i dagen sina forna förhållanden ch sin mans skymfliga dödssätt, Hon hade ej kunnat undvika detta, ifall won hade uppträdt som kärande part inför n domstol, min vän, ljöd svaret, men till lig, för hvilken hon säger sig hysa obevränsad tillgifvenhet, borde hon nämnt något synnerhet som hon borde vetat att du kulle varit henne ett godt stöd, för att få saken ordnad. Men det är ännu en annan yunkt som kan:synas komprometterande. Med Ul vår goda tanke om mrs Bradstock, få vi ej blunda för det egna förhållandet att hon vid sin återkomst från Australien bosatte sig på denna ort, som ligger så afsiles och der hon aldrig förr varit. Det är väl sannt, att hon egde en halfbror här, men du vet sjelf att ban redan som barn blifvit skild från samma ort der hon efde och att han före sin afflyttning nu 0å våren öppet förklarade sig inte vara becant med hennes öden eller kunna lemna