Aftonbladet – 13 november 1872, sida 2

st i det ardra på hvad fredligt gagn dejt! r öfrigt kunna uträtta; då mäste statensg dlemmar i främsta rummet uppfostras till a idater och först i det andra till menni ji or och medborgare, då blifva de väl inrättade kasernerna landets folkhögskolor h freden arbetar blott för krigets skull. tt sådant folk kan mot mindre väl beredda annstater — helst om det ledes af en insynslös statskonst — vinnå både länge h mycket, tiien detta förfarande framtvin r dock till sist oundgängeligen en föreng af öfvervåldigande motkrafter och falt blifver stort i samma mån makten hvit blott på våld och list. Sätter man åter fredliga syftena främst, och betraktar an armån blött såsom en skyddsanstalt r dessa, så gestalta sig förhållandena nåst annorlunda; och då nu utan tvifvel veriges ställning är denna senare, skola wi rsöka, om vi kunna uppvisa huru armens ;h folkets ömsesidiga förhållande här bör Aa. Den allmänna Värnepligten, hvilken tilll: n fälla utsträckning nu hos oss blifvit eränd, fordrar att hvarje vapenför man skall ara beredd att, när så behöfves, i den ording lagen bjuder och på den plats honom an blifva anvisad försvåra fäderneslandet. kyldigheten är lika för alla, och de unantag, som derifrån måste göras, äro ej af ågon nämnvärd betydenhet. Men denna kyldighet medför tydligen nödvändigheten tt tillräckligt och på tillfredsställande sätt ereda sig på det ändamålsenliga fullgöranet af denna allvarsamma pligt, ty när kriet kommer och fienden bryter in, är det 1 för sent att förvärfva de egenskaper och en skicklighet, som härtill äro nödvändiga. Kriget är i sanning en allvarsam sak, och m också segern, både i sig sjelf och för det ndamöäl som dermed vinnes, innebär en stor lädje, så föregås dock denna vanligen af de årdaste och ofta af de långvarigaste pröfninsar och Ätföljes alltid af så mycken sorg, idande och saknad, att den mörka sidan af aken äfven då lätt nog kan blifva alltför tark. Men om segern icke vinnes, om allt nod och alla bemödanden blifva fruktlösa, å att man till sist ser sig tvungen att an aga en fred, sådan man kan få den, d, v. . med kännbara uppoffringar; då, om icke örr, märker man att kriget är en allvaram sak och då går man tillrätta med sig jelf och erkänner de fel, man förut icke ville se och, som man nu måste tillstå hafva varit åtminstone väsentliga anledningar till Blyckorna. Man är då hågad att göra de örbättringar i försvarsverket, som, gjorda före kriget, kunde hafva i väsentlig mån betryggat dess lyckligare utgång, med nu iro alla tillgångar härdt medtagna och detta förleder lätt till halfåtgärder, för hvilka man vid nästa krigstilltälle åter dyrt får plikta. Förnyas detta några gånger, så kunna dermed landets frihet och oberoende vara förspillde och det folket befumnet odugligt att sköta sig sjelft. Att ett annat mäktigare rike då tager vård om detsamma, lider intet tvifvel, men då är det också slut med det myckna och stora talandet, ja med det sjelfständiga ordet i egna angelägenheter; man får då arbeta, kämpa och blöda för andras intressen och utan annan gräns derför, än de främmande herrskarnes goda vilja. Någon annan hjelp emot allt detta finnes icke, än att man under de lyckliga dagarne, midt i den djupaste freden, på fullt allvar bereder sig på kriget, så att när detta kommer — och det kommer förr eller senare, och sannolikt då man icke väntar det — hvar man vet hvad han har att göra och allt som behöfves befinner sig på sin rätta plats. Endast den omständigheten, att man vet sig vara färdig, ingifver en trygghet, som återverkar mycket välgörande. på hela det inre lifvet, och som gör att man, då man skall bestå krigsprofvet redan från början kan handla med det lugn och den reda, som utgöra de första vilkoren för att krafterna icke onyttigt må förspillas och att stridens ändamål med klarbet och be stämdhet må kunna nppnås. Allt måste — så längt mensklig tanke räcker — vara förutsedt, genomtänkt och anordnadt, så att det hela på öfverbefälbafvarens befallning genast verkar med full kraft och obrutet sammanhang. Endast en sådan krigsförfattning blifver hädanefter duglig. Detta har det sista kriget onekligen bevisat, och Preus: sen är i detta hänseende en mönsterstat, som på allt sätt förtjenar att tagas i be traktande. Men det är ej nog att allt är fullt i ord: niovg och att hvar man vid krigets utbrott vet hvad han har att göra, han måste äfven kunna med säkerhet verkställa detta, och det kan han icke utan föregående tillräcklig öfning. Huru omöjligt det är, äfven med de rikaste tillgångar på folk och penningar. att efter krigets utbrott bilda solida och till: förlitliga arm6er af förut oöfvadt folk, det har det senaste kriget en gång för alla så tydligen bevisat, att man väl icke kan und gå att se och erkänna detta, och ju mera krigskonsten utvecklas, ju större och mera sammansatta de materiella stridsmedlen blif. va, desto mindre blifver det möjligt, att med ovant och oöfvadt folk rätt använda dem, Kriget fordrar alltså ovilkorligen en till räckligt stor och fullt skicklig personal och detta blifver armen. Men denna erfordrar åter tillräckliga reserver, för fyllandet af de stora luckor, som kriget inom kort i ar. måns led måste åstadkomma. Det ser sålunda ut såsom skulle det blifva en nöd vändighet, att utbilda hvarje vapenför med borgare till en fullständig krigisk yrkesman, så framt man vill vara säker på att kunna använda hela sin försvarskraft. Vore det nu verkligen så, kunde ett folk icke med mindre än att det förvandlar sig till en armå, hoppas på att kunna bevara sin sjelfständighet, så hade man på den höjdpunkt civili sationen nu uppnått återkommit till det ur