Aftonbladet – 13 november 1872, sida 2

min lilla Ellen, det största skäl att intressera oss för saken. Detta är emellertid något som i sinom tid blir upplyst. Detta guld blef på vägen till London stulet af två personer; den ene var en banvakt, den andra var Bradstock, den stackars qvin nans man och hvilken tillsatte lifvet på ett sätt, som jag nu ej behöfver vidröra. Dessa båda män nedgräfde, besynnerligt nog skatten på ett fält, som tillhör detta gods: platsen kändes endast af dessa två förbry tare. Den andre af dem blef deporterad, och han har nyligen — jag vet ej af hvad or sak, om icke i hopp om att vinna lindring i sitt straff — yppat hemligheten hvar guldet blef gömdt, och efterforskningar ha blifvit gjorda, men intet fanns; likväl är det mig sagdt, att tydliga spår finnas efter kistan, hvari guldet varit förvaradt, och äfven annat hittegods bevisar sanningen af den deporterade mannens utsago. Som sagdt är — guldet, det var borta, och den person, som nyss var här hos mig, påstår sig vara fullt förvissad om att mrs Bradstock varit delaktig i dess bortförande. Men detta är ju rent af löjligt! in föll Ellen. Vänta ett ögonblick, mitt barn, och hör mig till slut, sade morbrodern. Han är öfvertygad om att Bradstock före gin död gaf sin hustru förtroende af hvar guldet ble! nedgräfdt och att hon sedermera med till hjelp af medbrottslingar har tagit bort det. På hvilken grund stöder han detta på stående? Bevisen derför har han ej ännu anfört och behöfver inte heller göra det förrän sa ken kommer inför domstol. Han säger sig då kunna förebringa de säkraste vitnesmål. Tänk er den stackars mrs Bradstock i fängelse och dragen inför rätta! sade Ellen.