Aftonbladet – 13 november 1872, sida 2

STOCKHOLM den 13 Nov. Allmänna värnepligten och armån. 1 Armån, krigshären, är hos hvarje folk, som upphunnit någon nämnvärd grad af poitisk utveckling, en anstalt af den betydenhet, att dess beskaffenhet är att anse så som ett ganska säkert uttryck för folkets karakter, för både dess kraft och dess odling. Ett jägarefolk lefveri beständigt krig med både rofdjär och villebråd och vanlisen äfven med angränsande folk på hvilken civilisationsgrad dessa än befinna sig. Jä garen blifver röfvare då han vänder sig mot civilisationen, krigare är han i alla händelser, och den som här ej duger till strid, han är alldeles oduglig. Hvad jägaren är uppe i landet, det är fiskaren vid kusten och af honom blifver, om ingenting hindrar, vanligen äfven sjöröfvaren. Här finnes ännu egensligen intet fredstillstånd; det är först herden med sin fårahjord, som vill lefva il? fred med verlden, ehuru han så länge han Il ej genom åkerbruket vunnit ett stadigt och ! egentligt hem, lätt nog åter kan blifva jägare eller röfvare. Redan på detta, civili; sationens andra trappsteg, finnes dock en! delad håg, som å ena sidan manar till vård ; s E 1 j j . ma GB mh raj HH su sg O Jå HO KA 2 Kn och förkofran och å den andra till värnande och våldsamt förvärf. Härtill kommer hämden för liden oförrätt, som alltid blifver ömsesidig, och till följd af stegrad förbittring oftast outsläcklig, så länge någon af den fiendtliga stammen finnes avar, Så utrotar! den ena stammen den andra, och menniskan framstår såsom öfvermäktig i förstörelse. Mot denna riktning till förstörelse sträfvarmed oöfvervinneligt tålamod och ihärdighet: det med boskapsskötseln förenade åkerbru : ket och, om kriget för jägaren alltid och : för herden vanligen, af hvad apledning det än börjar, förvandlar sig till rötvarekrig, så kan det hos åkerbrukaren, då han såsom så. j dan måste vara genomträngd af kärlek tilll freden, möjligen stanna vid försvaret af hvad honom med rätta tillhör. Detta är, med afseende på kriget, civilisationens gång i allrastörsta korthet framställd, och häraf vill synas såsom skulle det ursprungliga så kallade naturtillståndet hafva varit ett beständigt krigstillstånd och att först met civilisationen, som är menniskans andra och högre natur, freden efter hand blifver för det första möjlig och för det andra alltmera herrskande. Efter hand får nu äfven kriget en annan karakter. Det blifver alltmera försvarskrig, åtminstone måste det med rätt eller orätt söka gifva sig utseende häraf, och då till jöljd af sakens praktiska beskaffenhet anfallet blifver ett medel för försvaret — alldenstund segern icke vinnes med blotta afvärjandet — så är det icke alltid lätt, att med full rättvisa afgöra, hvilken af de stridande det egentligen är, som försvarar sig, d. v. s. som har rätten på sin sida. Så oklara äro ännu de menskliga förhållandena — oaktadt den höga civilisationsgrad man icke sällan skryter med att hafva uppnått — att i ett stort krig mellan tvenne civiliserade folk båda kunna vara, och ofta verkligen äro, fullt öfvertygade om rättvisan af sin sak. Men detta är mindre att förundra sig öfver, då äfven i det borgerliga lifvet oförsonliga tvister kunna uppkomma mellan fulit hederliga och ganska vältänkande män. Icze desto mindre kan och måste man i rättsligt hänseende hålla fast vid den stora skilnaden mellan anfall och försvar och kriget får, efter den olika afsigt i hvilket det föres, en alldeles motsatt karakter. Det egentliga anfallsoch eröfringskriget är, då det i sig oundvikligen innebär mord och förödelse i vidsträckt omfång, utan tvifvel det största af alla brott, förenande i sig våld och bedrägeri i deras högsta grader, och den, som utan att först hafva bedragit sig sjelf, med full öfverläggning sätter sådanti gäng antingen han direkt angriper, eller förstår att locka sin motståndare på sig, för att så mycket säkrare krossa honom — ådrager: sig inför samtid och efterverld, för att ej tala om det egna samvetet och de sömnlösa nätterna, ett ansvar, som han säkerligen i sin yttersta stund skulle vilja gifva hela verlden för att kunna undslippa. Ingen är hatad och förbannad af millioner menniskor, utan att han i sina ensliga stunder djupt förnimmer detta, och huru stort trotset och lättsinnet än må vara, kommer dock förr eller senare den stund då kraften sviker och den eviga sanningen tar ut sin rätt. Men den, som för att uppfylla sin pligt mot dem gom förtrott sin välfärd i hans händer, då faran nalkas, bereder sig på att med lugn och kraft möta henne och till sitt bistånd I kallar dem, som äro beredde att gifva sitt lif för sina vänner; han kan tryggt gå fram i striden, huru än dess skiften falla, och segrar ännu i döden, förvissad som han är att det rätta ej till sist kan duka under. Det krig, som han och hans män föra, är uppfyllandet af den högsta pligt, den att med villig sjelfuppoffring skydda de värnlösa och det land, der man först skådat dagens ljus. Här är således ett antingen eller, som I noga bör beaktas, ty här gäller valet melilan den förfinade röfvarestaten, och den fredliga kulturstaten, mellan det lärda barbariet och den på frihet grundade sant menskliga odlingen. Valet är afgörande för ett folks framtid, men hvilken bana man må beträda, måste man fullfölja saken med allvar och icke stanna oviss på halfva vägen. Ingenting är mindre praktiskt, än att icke klart veta hvad man vill, utan ständigt vackla från det ena till det andra. Vill man verkligen en militärstat med hopp om