Aftonbladet – 12 november 1872, sida 2

bostad. Han insåg att det ej gick an för honom att begifva sig till någon af de plat ser, der han fordom plägat vistas, vare sig innan han råkat på afvägar, eller efter den tiden, emedan nyheten om den ktora guldstöl den hade spridt sig vidt omkring och han med skäl antog att hans vänner sedan forna bättre dagar, ansågo honom nu, vid en straff. koloni plikta för sin förbrytelse. Det var naturligt att vetskapen om hans lyckade rymning icke sklle ådragit honom något ogillande af de bundsföryandter han hade haft, sedan han beträdt brottets bana. Tvärtom; af dem hade han troligtvis emot tagits med den utmärkelse, som visas mera framstående talanger inom yrket, och upp höjts till en högre grad ibland dem. Men ehuru stor lockelsen var, att upp. söka de trefliga kamraterna sedan förr och med dem hålla muntra samtal om gamla tider och skälmstycken, utan att behöfva befara snäsor för de uttryck han begagnade och de meningar han uttalade, så fattade Grogram att ett förnyande af dessa bekantskaper skulle kunna bringa honom i betänkliga ledsamheter. Han kände sin oförmåga att vara måttlig och att då han, som han sjelf kallade det, bade tagit litet till bästa, kunde han ej styra sin tunga, en oförsigtighet, hvaraf han hade allt skäl att frukta för följderna. Dessutom erkände denne starke, dumme jätte att han lefde i en ständig, feg rädsla för den lille, samvetslöse man, hvilken nä stan tycktes fått honom till kropp och själ i sitt väld och hvars befallningar han blindt måste hörsamma. Han visste sig ha lofvat mr Pentweazle, att. hälla. sig skild från sina gamla stallbröder och ban föreställde sig den lille tyrannens: raseri, ifall. haa märkte sina befallningar vara försummade,