Aftonbladet – 9 november 1872, sida 3

carrows sanctum, var nästan fullkomligt i samma skick som under hans lifstid. Från golf till tak sträckte sig stora bokhyllor af ek, fylda med arbeten i alla ämnen, stora folianter, exemplar af sällsynta editioner, klassiska verk, bundna i skinn som en gång varit hvitt, men genom ålder och flitigt tummande, numera antagit en grågul färg; små, digra volymer, innehållande. föga inkomstbringande tankar af män, hvilka under sin lifstid byst den åsigten, att de egde rätt att åt sina medmenniskor öfverlemna som testamente de idber som utgjort deras fasta grund, nog förmätna, att förakta vissa andra, litterära storheters fyndiga talang att jaga efter popularitet. Bland dessa, instuckna här och der på hyllorna, såg man en stor myckenhet böcker rörande hästskötsel, jagt och fiske, de lättaste alstren af en lätt litteratur, de tyngsta i heraldik och archeologi; Hayleys och Della Cruscas poemer, Ruffs Anvisning rörande kappränningar och en gammal edition af Boccaccio, — allt blandadt om hvarannat i en heterogen oreda. Mr Pentweazle hade godt tillfälle att se sig omkring i rummet, medan: han väntade på squiren. Han fann att två hyllor voro upptagna af juridiska arbeten, — sådana handböcker i lagskipning, som rätt lästa och förstädda, äro afsedda att rädda våra fredsdomare från att begå så enorma miss tag, som dem hvartill de ofta göra sig skyldiga. Efter att ha gjort denna iakttagelse, tog mr Pentweazle sitt beslut att fatta posto framför dessa hyllor och, icke lemna sin plats så länge en antaglig förevändning fanns för att stanna. Visst inte, anmärkte han för sig sjelf, för att jag tror squiren om att han nu i hast skulle kunna hitta någon paragraf i dem