Aftonbladet – 9 november 1872, sida 3

Då bantåget gått, återvände mr Pentweazle till värdshuset, betalte sin räkning, sade värden, att han ämnade sig till Truro och lät sända sina saker dit. Men Nan sjelt följde ej med, han steg af vid Gwynruthins station och begaf sig genaste vägen fram till mr Womersleys gods. Likväl ej samma väg som han hade promenerat med den gamle, hederlige godsherren. Genom att vika af från vägen, kom han snart till norra parkgrinden och var nästa stund inne i den långa, sköna lindall, som ledde fram till gården. Han gick rätt fram till stora porten, drog på klocksträngen och då betjenten, som hörsammade kallelsen, sade honom att mr Womersley var hemma, anhöll han att få tala vid honom. , Ja, sir, sade betjenten, hvilken hade sett mr Pentweazle i byn och hört hvad han hade för befattning. Jag skall strax säga min herre att ni är här och han kommer då senast. Ni har något ärende i och för telegrafen, gissar jag? Nej, deri gissar ni alldeles orätt, min väm, sade den tilltalade och rätade upp sig. Mr Womersley är fredsdomare, eller hura? Ja, sir, sade betjenten helt häpen. Det är i kraft af detta hans embete, som jag önskar få träffa honom. Jag har kommit för att göra angifvelse om en högst ledsam affär. FEMTE KAPITLET. En plågsam öfverraskning. Mr Pentweazle följde betjenten genom förstugan och anmodades af honom att stiga in i biblioteket. Detta rum som hade utgjort Roger Pen