Aftonbladet – 8 november 1872, sida 2

det icke troligt, att dessa kunnat taga öfverhand till den grad, att ett offentligt uppträdande blifvit nödigt. Men derför att den stora egenskapen mod brustit hos de enskilda, har man ansett sig tillständigt att uppträda i massa och under ett slags hot — ty ett sådant måste studentkårens tåg till professorns boning anses innebära — kräfva en upprättelse, gom desse icke vågade begära. Bristen på mod röjer sig också deri, att anslaget om studentsammankomsten framkom anonymt, och det måste väcka förvåning att det under sådana förhållanden blef uppmärksammadt. För öfrigt må gerna medgifvas att studentkårens uppträdande nu till sin form kan anses värdigare än de gamla aka demiska pereatropen; men vill man vara ärlig, torde väl andemeningen böra erkännas hafva varit lika god. Om professorn varit hemma, eller komiterade ej lyckligtvis öfverskridit sin befogenhet, hvad hade då studentsamlingen utanför hans bostad fått för karakter, om ej af hot och begär att skandalisera. Dessutom förefaller det oss såsom en anakronism att inom en akademisk ungdom, som ej lyder känslans omedelbara ingift velse, utan har förmåga att debattera, pereatrop ens kunnat ifrågasättas. I ett äro vi fullkomligt ense med brefskrifvaren, nemligen deri, att en mera opartisk pröfning af de genom studierna vunna insigterna är i hög grad önsklig och nödig. Denna fråga är dock i sig sjelf så vidlyf tig, att hon tarfvar en särskild behandling. ehuru vi icke velat låta tillfället gå oss ur händerna att här återigen betona olämplig heten af att samma personer leda undervis ningen och pröfva dess resultat — en åsigt. hvari vi, såsom man från ett yttrande i Första kammaren torde påminna sig, ega en betydande bundsförvandt i universitetens nuvarande kanslerssekreterare.