Aftonbladet – 8 november 1872, sida 2

minner er, då jag kom snäst tillbaka och som det vill synas mig har ni inte blifvit rikare heller. Jag gissar att ni träffade frun hemma? Jo, det gjorde jag visst, sade Pentweazle, och emedan hon inte igenkände mig som en förrymd fästningsfånge, så tog hon emot mig ganska höfligt. Grogram ryckte till med en förskräckt min. Men då jag kom så långt i samtalet, att fråga blef om egentliga anledningen till mitt besök, så nekade hon tvärt att säga någonting. Då vill det synas mig, sade Grogram, med en fundersam min, som om vi i denna stund stå precist på samma punkt som vid vår ankomst hit — eller kanske litet sämre, ty jag har fått höra smädelser för — för hvad jag är, och ni har en troligen ganska lång räkning här i värdshuset att liqvidera. Alldeles rätt! sade mr Pentweazle, er lysande fattningsgåfva har hjelpt er att se saken fullkomligt riktigt. Och hvad är nu att göra? Att göra? Jo, hvad ni bar att göra är jast det som ni bäst passar för och hvad ni tycker bäst om, nemligen: — ingenting. Ni måste, så fort som möjligt, begifva er bort från denna ort, ty alltsedan ni blef igenkänd af mrs Bradstock, är det högst farligt för er, att vistas här; dertill vore det omöjligt för mig att längre draga någon vytta af er. under de mått och steg som jag ämnar taga. Hvart skall jag fara? Jag vet inte rätt ännu; — jag tror till London, sade mr Pentweazle, Den sta den är stor och derigenom ett säkert gömställe; och ehuru mrs Bradstock var nog skarpsynt för att upptäcka er, tror jag att ganska få skulle kannå känna igen er nu. Jag stod just och tänkte på det, sade Grogram. Jag påminner mig då vikommo till Liverpool och jag kände mig litet tvehågsen för att stiga i land på engelsk jord,