Aftonbladet – 8 november 1872, sida 2

j . d j et Iden bör vara; dels slutligen, att ingen manlig och sjelfständig ande besjälar de studentToch de studerande, någon närmare bekant I något slags skandal kunnat vinna rättelse? I Fanns någon sådan, så var det ett bestämdt STOCKHOLM den 8 November Mer än en gång hafva vi haft anledning att uttala vår åsigt det småstadsuniversiteten, just-derför att de äro belägna i småstäder och således gå förlustiga beröringen med de mera allsidiga intressen, som äro representerade i en stor stad, ej kunna i alla hänseenden lösa sin uppgift så som de borde. Vi hafva dock anfört detta förhållande mindre såsom ett tadel mot dessa småstadsuniversitet, hvilka åtminstone i vårt land på ett i allmänhet lyckligt sätt fyllt sitt ändamål såsom lärda bildningsanstalter, ehuru de på den fosterländska odlingen öfver hufvud ej kunnat utöfva det inflytande som en i landets hjertpunkt belägen högskola skulle kunnat, än såsom ett af huf.vudskälen för inrättandet af en akademi äfven i hufvudstaden. I dag hafva vi åter en anledning att återkomma till detta ämne, på grund at en i gårdagens A. B. förekommande berättelse Från universitetet i Lund, som åter blottar förhållanden af så småaktig natur, att vi denna gång anse oss ej särskildt böra betona de fördelar, om hvilka ett kråkvinkelwniversitet måste gå miste, utan istället påpeka de positiva fel, för hvilkas ammande och utbildande ett dylikt innebär en god jordmån. Ett bland dessa fel är obestridligt den godtyckets och maktfullkomlighetens ande, som lätt nog kan utbilda sig hos lärarne vid ett småstadsuniversitet, det må nu yttra sig i uppställandet af obilliga fordringar å kunskapsmåtten hos de studerande för de resp. examina eller i bristande humanitet och i öfversitteri. Dock — om en lärare föredrager ett nytt eller förut försummadt läroämne, som han önskar upplyfta till den plats inom undervisningssystemet i det hela, hvilken det med rätta tillkommer, kan ju hända, att detta vackra nit fattas såsom obillighet af dem, på hvilka det ställer högre fordringar, som i sin ordning betingar större an strängningar. Beskyllningen för inhumanitet kan ock lätt träffa en lärare från i detta fall i allmänhet särdeles ömtåliga studenters sida, utan att han velat göra sig skyldig dertill eller ens vetat att han gjort det. Härmed hafva vi för ingen del velat urskulda den obillighet och brist på humanitet, som nu nyligen i Lund kunnat af en professor ådagaläggas och säkerligen ock förekommit, dä de föranledt en sådan opi nionsyttring, som den i går omtalade, ty det låter sig väl knapptantaga, att ett blindt larm kunnat sätta en hel studentkår i rörelse. Att en sådan orsak, som de nämnda felen å en professors sida kunnat såsom verkan framkalla en sådan kraftyttring å studenternas anse vi tyda på ännu större britetet, om vi ock må medge, att det bevisar tillvaron inom studentkåren af en i och för sig ganska vacker kamratkänsla. Ty att intet annat korrektiv mot missbruk af läraremyndigheten kunnat utfinnas än tillställandet af en allmän städentförsamling och vid densamma, som dock bevistades af 500 personer, beslutandet af en opinionsyttring, som bör hafva varit lika obehaglig för de opinerande sjelfva, som för dess föremål, visar ovedersägligen, dels att ingen verklig förtroendefull beröring mellan lärare och lärjungar vid universitetet eger rum; dels att samverkan lärarne emellan ej heller är sådan kärens enskilda medlemmar, som varit föremål för de oförrätter, öfver hvilka man klagar, Den i fråga varande professorn var ung, hans fel kunde således icke genom en lång vana hunnit blifva så inrotade, som fallet kan vara hos en äldre man, Fanns då ej bland de äldre studenterne eller de yngre akademiska lärarne, som vid universitetet bilda en länk mellan de ordinarie lärarne till den ogillade professorn, som till honom kunnat frambära klagomålen, hvilka då utan fel att ej begagna denna utväg. Var deremot detta ej händelsen, måste svalget mellan lärare och lärjungar vara större, än som af den ömsesidiga ställningen betingas; och det är fara värdt, att det icke fylles genom opinionsyttringar af den art, som nu förekommit. Den Lundensiske brefskrifvaren i gårdagstidningen omförmäler att det befintliga missnöjet egde åtskilliga lärares moraliska understöd. I sådant fall synes det för dem böra hafva varit lätt att häfva detsamma, ty det är väl hardt när omöjligt, att en tretiosjuårig man, må han äfven vara professor vid ett småstadsuniversitet, skulle anse sig så ofelbar, att han förblefve döf för hofsamma och värdiga föreställningar från äldre och aktade embetsbröder, En gammal sats säger: det är ej despoten, som skapar slafven, utan slafven, som ska par despoten. Det är också mer än troligt, att sådana fel hos en lärare, som de härvid i fråga varande, måste, för att nå någon större utveckling, i lärjungarnes sinnesart hafva en bördig jordmån. Ödmjukhetens ande är vidt skild från underdånighetens, ster i andan inom det sydsvenska universi-: d h ti st Å så s uy al al de sc a ( och äfven den omständigheten, ätt man vid en pröfning af sina kunskaper är i viss mån beroende af den pröfvande läraren, bör icke göra det till någon nödvändighet att utstå förödmjukelser. Om de studenter, som varit föremål för det professorliga godtycket eller ohöfligheten, på ett aktningsfullt men manligt sätt inlagt sin protest deremot, är NES —Z — — — minner er, då jag kom snäst tillbaka och som det vill synas mig har ni inte blifvit .so.