Aftonbladet – 6 november 1872, sida 3

recensenten öser ikring sig, Kan det vara nödigt att skrifva i den tonen, då man vill bedöma en konstnärlig prestation? Är det ens rätt försigtigt? Eller, om man törs fråga så fritt, skulle det e) kunna vara att befara, att en sansad och opartisk publik finner visserligen ej försagdheten, men några af de andra ofvanuppräknade egenskaper mindre hos en artist, som under en följd af år gifvit densamma en mängd olikartade dramatiska skapelser af högt värde, än hos en kritiker, som efter några få tidningsuppsatter ställer sig gent emotsamma artist på en piedestal, så hög, att hans storhet verkligen för den lägre stående betraktaren går i någon mån förlorad? Rec. fruktar, att hans artikel i ett visst läger kommer att betraktas som en majestätsförbrytelse. Om vettet är ett majestät, har han rätt i sin farhåga. —d.