Aftonbladet – 6 november 1872, sida 3

ringa. Under det den franska mitraljösen behöfde 2 till 4 hästar för att kunna transporteras, kunna deremot dessa föras och serI veras af I å 2 man, hvarjemte de kunna tagas i sär och transporteras styckevis. Till Redaktionen af Aftonbladet! Tidningen Nya Dagligt Allehanda för Ii lördags innehåller angående fröken HebIbes utförande af Maries roll i operan Regementets dotter en utförlig recension, hvarg författare finner det påtagligt, att fröken Hebbe icke lyckats få tag i klaven till Maries karakter och åt denna i sig sjelf ingalunda så synnerligen vigtiga sak förmåtts att egna någo uppmärksamhet, emedan det på sätt och vis vore fråga-om en princip, den nemligen huruvida vi skola finna oss uti att vär operasgamla goda traditioner skola: afbrytas för attlemna run t ett nytt spelsätt, hvaråt recensenten för sin del icke kunnat egna sitt gillande. Ehuru insändaren ej delar den, särdeles hos. en musikrecensent nbgot besynnerliga hsigten stt det-skulle vara en mindre vigtig sak, huru framstående roller på. vår första scen utföras, är det dock föraämligast denna saks egenskap att på sätt och vis beröfa en princip, som gör, att i fråga varande recension synes ins.. ej böra lemnag utan all protest. Net är hekant,: att under senare tider spelsättet på rent dramatiska scener undergått en Uögst betydlig förändring och allt mera sträfyat till realism, sanning i framställningen, medan på lyriska scener det fått i det närmaste blifva vid det gamla. En af fröken Hebbes största förtjenster om vår scen ligger tvifvelsutan i hennes-swäfvande att-på en lyrisk scen häfda det dramatiska elomentet, och med den största aktning för vår operas ötriga artister tro vi det ej vara för djerft att påstå, att fröken Hebbes exempel ochil den framgång, hon dervid rönt, måhända ej varit utan allt inflytande äfven på dem och derigenom haft en: ännu -större betydelse för vår scen än den som legat omedelbart i hennes präktiga, oftast beundransvärda och lyckade, alltid distinguerade och intressanta återgifvande af sina egna roller. I Regementets dotter, hvarom nu särskildt är fråga, framträder, så vidt ing, kan förstå, detta sträfvande på ett särdeles fyckadt och intressant sätt. Fröken Hebbel. följer der med den största trohet naturen och libretton, under det rec. ej synes mycket fästa sig vid någondera, Hos Marie vill man framför allt, se sden af naturen ; rikt utrustade qvionan, förklarar han och . detta sväfvande yttrande utvecklas sedan dertill, att. i -hennes. väsen får icke röjas : att.bon gjort sin uppfostran i lägret annor-: lunda änsgenom. en frisk ,ysterhet och lust vid krigarlifvet, så att det i andra akten . kommer att visa sig, att Marie au fond:; alldeles icke blifvit förändrad. Iis. har viszerligen sett mera än en Regamentets dotter;-somvarit likadan i första som i andra jäkten, men i motsats, mot rec. har ins. tyckt detta vara en orimlighet. Äfven den rikast utrustade qvinna lär väl ej tillbringa bela sin barndom. och uppyäxttid i ett läger utan att hennes väsen, hen. nes yttre uppträdande deraf: för tydliga spår, och att Marie i ahdra akten är densamma au fond, hindrar visst ej att hon ä8,ett.shelt år efteråt, är mycket-törändrad till ytab. : 4 At hela fröken Hebbes framställning är i recensenteag ögon ingenting så fördömligt som hennes spel i don scen, då Hon äterfinner sin tant. Marie vore,, säger han, ef ens en vanlig qvinna, långt mindre den å hjertate-och förståndets vägnar lika rikt utrustade, som författaren tänkt henne, om hon ej visade rörelse,: och. det an djup rö relse vid detta plötsliga sammanträffande. Det är så mycket som I ett ögonblick tränger sig på henne och strider om öfvervället: ä ena sidan — f andra sidan med mera, med mera i samma stil. — Texten bör väl äfven för recensenten få gälla som en ruktoritet; .dep bör väl, om något, visa, uran författaren tänkt gig Marie. Nåväl: sedan Sulpiz visat Marie ieunes tant och i ört henne i märkisinnans armar, utbrister, ligt texten, Marie: Ni är min tant, an-!n ita och regera, det var rasande roligt, vi let. Om således, så ena sidan, man harsc svårt att förstå recensentens harm öfver55 röken Hebbes brist. på djup rörelse vid y ramsägandet af denna och de följande re:!pbe Blikerna, alla af samma. karakter, så harsi nan, å andra sidan, svårt att undertrycka lis en reflexion, att en större förmåga att läsa ) et n text innantill eler aut följa en dramatisk ramställning vore önsklig hog:den, söm till-p; ror sig. att offentligen framlägga en såjhbe genomgående analys af en stor roll medO! malysen åtföljande kardinalpunkter, Mn-lej ies sätt i denna scen med markisinnan ) 2? öranleder dennas förnyade utrop: Min He ud, hon svär, hvilken ton! hvilka fasaner! at et är förskräckligt! och kan säledes ejbv imligtvis vara så rörande som recensenten fö ill hafva det; och då markisinnan befaller )!ö Tarle att följa henne, frågar kon helt enFå olt: 3Med. hyad rätt? Allt det holiga om enligt recensenten föler med begreppet iö ant, har således undgått Mario; och ett!de iycket fint samt psykologiskt riktigt drag, be om gått förloradt för reecnsenten och ana ) Sä ytikerv, mon lyckligtvis icke för fröken be lebbe, är att den, för hvilken hon medlydad och kärlek slutligen böjer sig, är visstler ke hennes tant, utan hennes far, hvars på ild i och med brefvet första gången fram-!ö! räder för heunes hjerta. Recensenton kan me ara lugn för vår operas gamla goda traitionera: den har säkerligen-ej på länge I lätt så högt som nu, och sådana prestatiosec er seom fröken Hebbes i Regementetssät jotter kunna vi allt för väl finna oss utia.l ...: Men ledsamt vore, oms våra dramatiska mn rtister ofta behölde finna sig. i offentliga by ttalanden af den beskaffenhet som i fräga! oz rande, Fadt ganeheriev,y konstgjord )Er: ufpojkaktighet,; cancanmanör, tölpaktill menhet, fadda och dumma grimA ÄQ TS DO SD Nm te OA