Aftonbladet – 6 november 1872, sida 2

mun! Bekänn, eller bered er på följderna af er halsstarrighet!. Mrs Bradstock satt, ännu lika blek, alldeles tyst under några minuter. Derefter sade hon sakta: Jag har intet att bekänna; gör hvad ni har samvete till. Godt! sade mr Pentweazle och grep sin hatt; då kan ni räkna på att inom kort lemna detta hem och att befinna er i Bod: mins fängelsel: Han tryckte häftigt ned hatten på hufvudet och gick. FJERDE KAPITLET. Anklagelse. Mr Pentweazle lemnade mrs Bradstock med raseri i hjertat och mera bestämd än någonsin att hämnas. Han hade trott sig kunna, om icke aftvinga henne hemligheten, så åtminstone vinna någon ledning för den upplysning han önskade erhklla, antingen förmedelst list och smicker, eller genom hotelser att angifva henne för ortens myndigheter. Men han hade icke lyckats. Tvärtom; mrs Bradstock hade stått fast vid sitt be slut att ej säga honom något och han återvände, i intet fall klokare, än då han gått bort. En tröst hade han under sin förargelse, — hvad han sagt henne, hade, sym barligen verkat förkrossande. Genom sitt förändrade sätt, sin blekhet och sin synbara oro, hade mrs Bradstock yppat sin önskan att förhemliga källan till den enskilda inkomst hon förut haft och namnet på den person som skulle betala för sonens uppfostran. Jag förstår inte rätt, sade Niklas Pentweazle för sig sjelf, medan -han vid Gwyn