Aftonbladet – 6 november 1872, sida 2

Till följd af kretsordningsförslagets förastande är det preussiska herrehuset för ärvande föremål för skarpa anfall inom den rska pressen, Man angriper icke endast usets stelt konservativa politik i denna fråga ch dess afvoghet mot tidsenliga reformer allmänhet, utan vänder sig äfven mot jelfva institutionen såsom sådan. Och det r icke endast från den demokratiska presens sida dessa anfall göras, Till och med et nationalliberala partiets organ NationalCeitumg kritiserar skarpt, i en ledande artiel den 3 dennez, tron på tvåkammarsystenets nödvändighet för en god statsförfatting och öfvrgår derefter till en kort hitorik öfver de försök, som i Preussen gjorts tt bilda en första kammare, från den folkalda första kammaren enligt 1849 års förattning ända till det nuvarande herrehuset. Tidningen erinrar om att inrättandet af etta egentligen var ett slags statskupp och n omisskännelig imitation af den napoeonska statskuppen af den 2 Dec. samt att let egde rum under inflytande af den allmänna uropeiska reaktion, som följde på den sistlämnda, Den andra kammaren skrämdes ill att gifva sitt bifall till en lag, som gaf conungen rättighet att bilda ett öfverhus. Detta var ett mot dittills gällande statssätt allkomligt stridande förfaringssätt. I Preussen ega konungen och kamrarne tillsammans att utöfva den lagstiftande makten, Kamcarne äro icke befogade att genom någon fullmakt öfverlåta åt konungen sin lagstiltningsrätt. Detta är, menar National-Zeitung, en bonapartisk uppfinning, icke tysk eller preussiek rätt. Härtill kommer att konungen begagnade sin fullmakt på ett sätt, som representationen icke kunde ana, då hon gåi honom densamma. Man hade trott, att konungen skulle utnämna medlemmarne af första kammaren. Nu fingo junkrarne välja dem bland sig och framlägga sitt val för konungen till bekräftelse. Sålunda har detta på ett så författningsvidrigt sätt tillkomna öfverhus blifvit en medeltidsinstitution, som står i vägen för regeringen sjelf, så ofta hon vill genomföra liberala och tidsenliga reformer, Till Indgpendance Belge skrifves från Berlin den 30 i förra månaden: Den stora rörelse, hvilken förslaget till kretsordning här framkallat, kan gsvärligen fattas, om man icke noga satt sig in i en social organisation, som upphört att existera i det vestra Earopa. I Frankrike, Belgien. och HoVandy i södra och vestra Tyskland, der den franska lagstiftningen medfört de gynsammaste resultat, är. bonden egare af jorden eller kan åtminstone blifva det, och till och med i de nejder, i hvilka det stora landtbruket är öfvervägande, är han adelsmannens eller den rike godsegarens like. Så förhåller det sig icke i Preussens östra provinser, i hvilka isynnerhet i dö fattigaste delarne ännu existerar ett tillständ, som påminner om me deltiden. Oerbörda gods tillhöra här ett litet fåtal aristokratiska familjer, Den sandiga jorden, som är betäckt med ofantliga skogar, träsk och hedar, gifver endast en ringa afkastning. Der saknas icke endast kapital, utan äfven arbetskraft, emedan landet är jemförelsevis svagt befolkadt. På dessa domäner tronar godsegaren som on oinskränkt herrskare. Lifegenskapen är visserligen afskaffad; men alla de gamla band, den framkallat, bestå ännu. De, som bruka jorden, äro till en del ett slags ärftliga förpaktare, hvilka ännu betala jordräntan in natura, äro nedtryckta af skatter, bo i usla kojor och befinna sig i det största beroende, hvaraf följer, att de icke hafva något inflytande på den lokala administrationen. Godsegaren sörjer för allt, så vidt hans medel räcka till. Han utnämner och lönar presterna, skollärarne och landtpolisens funk: tionärer, sörjer för vägarnes :vidmakthållande, förestär den allmänna fattigvården och är ansvarig för en del af skatterna till staten. Man kan lätt tänka sig, huru det står till med befolkningens intressen under ett sådant system. Godsherren inrättar allt så, att han vältr.r så många bördor som möjligt från sig och drager aå stor fördel som möjligt af de bördor, hvilka hvila på bönderne: Polisen, så vidt det finnes någon polis, inzkränker sig förnämligast till att hälla jagt på krypskyttar, vakta godsegarens fisk i dammarne, hälla uppsigt öfver hans skogar och aörja för att hans skörd kommer in ordentligt. Presten och skollärarne äro godsherrens tjenare och taga sig väl till vara för att försvara böndernes rättigheter och uppmuntra dem till opposition. . Godsegarne ba sålunda hela provinser till Ttill sitt förfogande, och det är endast de, xom Ii provinsoch kretsråden representera landtmannens, d. v: s. sina egna intressen. Alla dessa privilegier ha för öfrigt lika litet varit till gågn för egarne som för egendomarna. Många af dessa godsegare äro fatige och föra ett eländigt lif på sina herresäten. De utgöras för det mesta afB. k. Krautjunker, hvilka intaga den lägsta platsen inom aristokrstien. Deras slott äro så förfallna och så illa inredda, att de endast göra rätt för namnet, när de jemn. I föras med böndernes ugla kojor. Dessa junk Jrar äro i regeln obildade, ofta likaokunnige som bönderne och i allmänhet gränslöst skuldsatte, hvadan de äro ur stånd att uppbära I den rang, öfver hvilken de så mycketyfvas. De äro motståndåre till alla nyadörbättrinI gar inom åkerbruket, och äfven om de icke vore det, sakna de i alla fall tillräckligt kapital för att förbättra sitt landtbruk. I de östra provinserna är således behofvet af en social: pånyttfödelse i hög gfadträngande, och den ya lagen skall vara ett steg härtill; men de adlige godsegarne sträfva med händer och fötter mot en reform, som från tager dem rättigheten att utnämna embets män i byarne och gör.det omöjligt för dem att välta skattebördorna ifrån sig på sina UUMMU— tr Sa 0 Mått BAD TT INFRA R FÄR FOR ts OT