Aftonbladet – 4 november 1872, sida 3

dera af dessa mäns egen politiska verksamhet, måste dock olikheten dem emellan bli tydlig genom en blick på de olika kretsar, der de finna sitt väsentligaste medhåll. Vid sidan af de politiska mötena ha ätven i sommar likasom under några af de närmast föregkende åren öfverallt i landet möten hållits för att afhandla de särskilda kyrkliga reformer, som nu i åratal ha va: rit frågor för dagen, men blott med snigelgång tyckas närma sig målet. I morgon öppnas här i Kristiania ett möte för Kristiania stift, der man skall afhandla frågan om sockenbandets lossande, om införande af civiläktenskap, om församlingarnas inflytande på prestval samt om att hålla ett stort kyrkligt möte för hela landet år 1873, Intresset för detta kyrkliga reform-strev har under de senaste åren tydligen varit i aftagande, vare sig till följd deraf, att man icke kan skönja något slut derpå och åerföre har tröttnat upp, eller kanske af den orgaken, att den starka: politiska rörelsen och de på detta sistnämnda fält uppkomna söndringarna ha till den grad lagt beslag på allas tankar, att det icke har funnits plats för någonting annat. I. denna. tidens -predominerande. disposition för politiska intryck har man väl också förklaringen på det uppseende; som väckts af en i en brovigätläning införd anonym artikel till besvarande af frågan: Är det med Frankrike eller) Ryssland, som vi ha en framtid; eller är det med Tyskland?Den anonyme författaren söker genom en temligen utförlig argumentation bevisa, att gvaret omöjligt .kan vara tvifvelaktigt; vår bestämmelse för oss i sin utveckling ovilkorligen till det-folk, med hvilket vi ha blod och kristendom gemensamma, från Kvilket vi ha fått tron, danskar och svenskar första gången, vi alla den andra, och svenskar och danskar tillika hela kristen domsupplysningens kultur, och som i sin med oss beslägtade: innerlighet. och ingif velse äfven har förmågan att förstå: oss på förhands; I öfverensstämmelse härmed fordrar författaren, att signalerna skola förändras. Det enda tal, Tyskland mu hör från Danmark, är hatets, folkhatets tal... Tyskland fattar icke, att det är ett svidande sår af all den orätt, det sjelf har utöfvat, som låter medkänslan försttmmas och låter nordens folk se fel, ja ondt på dess nya herrlighet; hvilken ju kan liknas vid en uppståndelse. Det hör blott hatet, och det tänker, att orden hellre vill te det i den århundraden långa förödmjukelsen och folkliga -olycksödet.-En ny tysk folkkänsla af harm mot norden, och i syn: nerhet mot Danmark, skall i ett nytt krig mot Frankrike eller mot Ryssland endast leda derhän; att Tyskland lägger beslag på Jutland. Till och med om Frankrike eller Ryssland skulle segra, och Danmark finge Slesvig tillbaka, så skulle det; menar förf., vara nästan lika illa EHer skulle det vara: att främja vår: egen bestämmelse i verldshistorien: att i förbund med den franska andan slå den tyska och beröfva den denna segerns adel, .sjelfförtroendets lugna rättskaffenhet, som den alltför länge, till obotlig skada för sig sjelf och sina grannar, har saknat?... Båda möjligheterna af ett fortsatt krig med Tyskland: förlusten af Jutland eller vinsten af Slesvig genom fransk -eller rysk seger öfver Tyskland, äro mycket farliga, mycket sorgliga. . Hvad skall man då nu göra? Svaret, sådant förf. giver det, är detta: Med själ mot själ, med kärleken till allt vårt i entusiastisk ihärdighet, med kraften att inse sin uppgift, att känna, att den är större än mot partens, och med :det-segrande medvetandet att.ha Guds eviga rätt på sin sida, skola vi strida. Den närmare upplysningen; om huru derna strid skall gå för sig, får man i tirader sådana som följande: — Tror man icke, att vi genom att hissa andra signaler äter skulle göra tyckarne tacksamme? Skulle tyskarne icke lägga märke till det, tyvkarne, som nu få sig berättadt nästan hvarje hatets ord härifrån, i sin natarliga misstänk samhet mot allt, som hotar eller förbiser derås unga storhet, naturlig medan storheten ännu är så ny ochalldeles icke trygg —skulle icke de, som sända strålande tacksägelsetelegrammer, blott ett enda litet folkmöte i England eller Amerika lyckönskar dem, skulle icke de höra och lägga märke tilljatt ett danskt, ett nordiskt folkmöte och ett till, och ännu ett och åter ett förklarade: intet krig med Tyskland, intet förbund med Tyskland, men värt tillbaka och samdrägt med Tyskland? När man betraktar det töckniga och förvirrade i hela det framkastade framtidsprogrammet, hvarom redan de här ofvan citerade fragmenterna aflägga vitnesbörd, kan det icke annat än väcka förundran, att uppsatsen öfver hufvud taget bar förmått framkalla en diekussion; och man kan icke heller finna tillräcklig förklaring härpå i den omständigheten, att dess författare var Björnstjerne Björnson — hvilket visade sig af hela dess stil-och hvilket icke heller har hällits hemligt. För en norsk allmänhet kunde det nemligen ej vara tvifvel underkastadt, att man här stod inför-en alldeles individuel sammanbländning af rätt och orätt utan någon praktisk anknytningspunkt; huruvida den i tyska och engelska:tidningar uppdykande fabeln, att uppsatsen skulle förskrifva sig från stortbingsordföranden Sverdrup, har kunnat -blitrodd af någon, är icke godt att veta: Sedan artikeln emellertid i Danmark hade väckt en icke oförklarlig, om också något hysteriskt framträdande förbittring, har man sannolikt äfven i författarens fädernesland ansett nödvändigt att nedlägga en — för öfrigt sannerligen temligen öfverflödig — protest deremot, att han i denna .sak -skulle ha uttalat det norska folkets eller något politiskt partis mening. Sjelfva den diskussion, som hans artikel har väckt här i Norge, är för öfrigt egnad att bekräfta den uppfattningen, att man i. Norge. är temligen likgiltig för den af honom väckta frågan, att man hvarken längtar efter något tyskt,engelskteller franskt förbund, att man under en europeisk kris skulle känna sig mest dragen till den sida, der man kunde ha största utsigten att FE SR EE VR rena