Aftonbladet – 4 november 1872, sida 3

kultursamhällena. Det är mycket möjligt att man skall beskylla den utilitarianism, som onekligen är den ledande principen i vårt folks europeiska sympatier, att Vara oskön, bornerad o. 8. v. Men man kan knappt förneka dess tillvaro och afgörande betydelse, Det torde vara en temligen ogörlig sak att förmå den att förändra sina signalera, För dem, som kunde känna sig smärtsåmt berörda deraf, att vi äro så litet böjda för att draga ut öfver våra höga fjell för att söka nya allianser eller deltaga i nya eröfringar, torde det kanske ligga någon tröst i dem framgång, hvarmed vi fortsätta våra landvinningar på ett annat håll — mot norr, på det fjerran Ishafvet. Det mystiska Gillis land eller Kung Carls lånd, hvilket förut blott af några få varit sedt såsom en fjerran luftsyn, men till hvars kuster det i somras lyckades en norsk fångstskeppare Altmann att komma fram, har derefter åter blifvit besökt af en annan norsk ishafsfarare, skepparen Nils Johnsen, som har gått i land der och anställt närmare undersökningar. Det har genom dessa visat sig, att landet icke, såsom af Altmann berättades, bestod af tre större öar, utan utgjorde ett sammanhängande helt, hvars högre liggande, bergiga trakter sammanbindas genom lägre sträckor. Alltsammans är omgifvet af en skärgård. Johnsen, som hade väntat att inne ilandet finna gletscher och snöfält, såg till sin öfverraskning, att landet var bart. Blott på södra sidan såg man en liten glötscher. Öfverallt strålade bergen i sina stenarters färger, och flere större, nästan isfria insjöar afspeglade bimmelen,. Rundt omkring på stranden låg en ofantlig massa drif-yed, som sträckte sig ända till 100 fot från kusten och låg uppstaplad minst 20 fot, Öns största längd beräknar Johnsen till 44 sjömil. Ett fjell på öns horra spets, på hvilket han uppsteg, ligger under 79 gr. 8 min. Dn. br., 30 gr. 15 min-o; 1. -Djuflifvet var mycket rikt. Man träffade polartrakternas vanliga däggdjur och fåglar; skälar plaskade i stor mängd i vattnet; hjordar af renar betade i dalarne och på bergssluttningarna, och större och fetare renar tyckte Johrsen och hans folk sig aldrig ha sett. Det var den 16 Aug. vid middagstiden han fick ön i sigte; efter att ha varit i land, satte han till segel på aftonen den 17-och följde under den ljusa sommarnatten och de båda nästa dagarne hela östra och södra sidan af landet, sora öfverallt var isfritt.