Aftonbladet – 4 november 1872, sida 3

erkännande. Vi förmoda, att dessa konserter komma att bli mycket gouterade. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 28 Okt. Det är icke synnerligen många år sedan missionsmöten och dylika uppbyggelsesammankomster voro de enda, som hade förmått vinna insteg i vår landtbefolknings sedvanor. Pill och med när det gällde att välja representanter till storthinget, hörde det — i stad som på landsbygd — till de stora un dantagen, att något meningsutbyte eller någon offentlig öfverläggning egde rum om de grundsatser, som borde vara ledande vid denna vigtiga handling. En genomgripande förändring tyckes vara på väg att inträffa i denna del af vårt sedvansmässiga politiska lif, och man utsätter sig knappt för att bli en falsk spåman, om man redan nu förutsäger, att de nästa år förestående storthingsvalen skola försiggå under ett mer direkt deltagande af de till elektorsval röstberättigade än någonsin förr och efter talrika möten och diskussioner. Det finnes naturligtvis här såsom öfverallt de, hvilka beklaga detta och deri se en stor olycka, ett syndafall från de gamla, goda paradisiska tider, då allting var så fredligt och tyst; och det är icke heller brist på dem, som söka — än med allvarliga förmaningar, än med hån — föra oss tillbaka, om också icke till nämnda paradisiska oskuldstillstånd, åtminstone till dess stilla tystnad. Allt detta tyckes likväl vara förgäfves; det finns knappt mer någon bygd i Norges land, der man icke har sin folkförening, bondevänsförening, sockensällskap, eller. hvad annat namn det kan ha, och de större folkmöten, som föranstaltats af dessa eller utanför dem stående privatmän, ha haft att fägna sig åt ett deltagande från befolkningens sida, som spår dem ännu större framgång och fortvaro. Den ordkarghet ochden förbebållsamhet; som man har framställt såsom ett nationelt norskt karaktersdrag, men hvilka väl egentligen blott äro den egentliga fjellbonden egna, öfvervinnas lätt, när det gäller en sak, som väcker intresse, och det är ganska märkligt att vara vitne till.den: klarhet och reda, hvarmed bonden, trots sin brist på vana att uppträda offentligt, då förmår uttrycka sig. Detta hänger väl åter tillsammans med det karaktersdrag, som — i fall man företrädesvis skulle nämna något särskildt — måste sägas vara det mest fram trädande i den norske bondens hela själshabitus: hans skarpa, nyktra förstånd. Det är detta, som gör, att de lyriska utbrotten, de stora orden och allmännatalesätten blott med-svårighet komma honom på läpparne, och att det blir den skärpa logiken, som kommer att spela den största rollen i hans vältalighet likasom ichela hans tankeoch själslif. Detta motsäges icke at det religiösa grubbel, som stundom slår öfver till svärmeri; ty detta sinnestillstånd har säkerligen i allmänhet mer sin rot i en öfverspänd verksamhet i förståndsän i-känslolifvet. Observerar -man de bönder, hvilka såsom medlemmar af storthinget ha spelat en mer framstående roll i vårt offentliga lif, skall man också öfverallt träffa på denna starka utprägling af: det förståndsmästiga, denna nära anslutning till det faktiska och denna stränga respekt för sakförhållandena, och det var t. ex. den eminenta föreningen just af dessa själsgåfvor, som i en helmansålder gjorde den aflidne Ole Gabriel Ueland till böndernes ledare och -målsman. Den norske bonden saknar vanligen blott den parlamentariska öfningen för att bli en stridsfärdig debattant, och till att utveckla detta vilkor och afhjelpa denna brist skola de nu allt talrikare offentliga mötena säkerligen icke litet bidraga. Det senaste af dessa större möten hölls för en vecka sedan i staden Lillehammer vid Mjösens norra ända, längst ned i den I folkrika och förmögna Gudbrandsdalen. Förhandlingarna, till hvilka bland andra -storthingets ordförande Sverdrup hade blifvit inbjuden, och dit något öfver 300 deltagare från Gudbrandsdalen och Hedemarken hade infunnit sig, vände sig under förmiddagsmötet omkring önskvärdheten äf reformen i vår kommunala lagstiftning, och hvari dessa borde bestk, samt under eftermiddagsmötet omkring den af storthinget antagna, men af Iregeringen vägrade reformen om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets för. handlingar och hvad dermed står i samman hang, förnämligast den af regeringen bebådade s. k. omstöpning af grundlagen, storthingets misstroendevotum, det kong diktamen, hvarigenom detta afvisades, och de i somras från några städer till stöd för re geringen inlemnade plebisciterna. Beträffande denna sistnämnda sak uttalade sig församlingen för önskvärdheten af reformens verkställande i öfverensstämmelse med storthingets beslut, således utan de garantier, som skulle ligga i den af regeringen bebådade omstöpningen af grundlagen. Under debatten fälldes flere betecknandeyttranden; så förklarade en af de närvarande storthingsrepregentanterne af bondeståndet, hvilken i storthinget sjelf hade röstat så väl mot I statsrådsreformen som mot thingets missI troendevotum, det oaktadt sig vara af den I meningen, att regeringen, efter att ha beI kommit misstroendeadressen, borde ha afgått. I Det är knappt oberättigadt att hysa den meningen, att regeringen, när sådana domar I öfver hennes förfarande kunna fällas till och I med af mycket försigtiga och konservativa I män och förklarade motståndare till allt, som I kan närma sig till s. k. radikal politik, licke just, då hon upptagit striden och stan I nat avar. kan räkna på synnerligt stöd och